Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN PROFET I ISRAEL
411
eller en törst efter vatten, utan efter att höra ett Herrens
ord. Då skall man drifva omkring från haf till haf och
från norr till öster och färdas hit och dit för att söka efter
Herrens ord, men man skall icke finna det" (Am. 8: 11).
Med tanke på denna tid sörjde profeterna för att deras ord
i viktiga frågor i sammandrag upptecknades eller bevarades
af deras lärjungar. Beträffande en Jesaja och Jeremia kunna
vi tämligen tydligt skönja eller ana den lärjungakrets eller
den vän, som förmedlat det profetiska ordets bevarande
för kommande tider. Hos andra måste vi utan vidare
förutsätta detsamma.
Den andliga hungerns tid, hvarom profeterna talat,
kom och då skedde så småningom det stora omslaget i
folkets uppskattning af profeternas förkunnelse. Nu samlade
man med ifver hvad som fanns kvar af deras ord och nu
började man ock att i synagogorna läsa de sålunda samlade
profetskrifterna. Folket fick, ju längre tiden gick, desto
bestämdare, den öfvertygelsen, att profeternas tid var en
Guds särskilda besökelsetid, och att, om man åter skulle få
upplefva en sådan tid, detta berodde uteslutande på Guds eget
ingripande i sitt folks öden. Detta framgår kanske tydligast
af det som berättas i samband med de mackabeiska furstarnes
märkliga omgestaltning af de förtryckta judarnas ställning
under selevciderna. De mackabeiska furstarna blefvo
öfverstepräster och regenter, oaktadt de enligt lagen icke hade
någon rätt hvarken till det ena eller det andra, och när
macka-beern Simon på en folkförsamling år 141 fick denna värdighet
öfverlåten ej blott åt sig själf utan åt hela sin släkt,
tillfogades det, förmodligen som ett uttryck från de lagfromme
judarnas sida, att detta skulle betraktas som ett provisorium,
till dess att en tillförlitlig profet stode upp, som kunde säga
hvad som var rätt eller orätt (1 Mack. 14: 4).
Det nu anförda må få gälla som ett af historien gifvet
bevis för den satsen, att en verklig profet är någonting, öfver
hvilket endast Gud själf förfogar, så att han gifver och
tager, när han så finner det för godt. Ett annat bevis för
samma sak föreligger i profeternas bestämda medvetande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
