Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN PROFET I ISRAEL
413
som ger hvar och en af dem kraft och mod att bjuda hela
samtiden spetsen är medvetandet, att de fått Herrens kallelse
att vara hans sändebud. Fem af dessa profeter, Amos, Hosea,
Jesaja, Jeremia, Hesekiel, berätta mer eller mindre utförligt
huru det gick till, när de upplefde det högtidliga ögonblick,
som gjorde dem till profeter, och man torde ha rätt att med
E. Kautzsch (Biblische Theologie des Alten Testaments, 1911,
sid. 193) förmoda, att en liknande erfarenhet varit
gemensam för alla sanna profeter från och med Amos’ tid.
Medvetandet att icke tala i sitt utan i Guds namn, icke förkunna
sitt hjärtas ingifvelser utan Guds tankar och rådslut gaf
dessa män en enastående styrka i den stormuppfyllda tid,
som Israel och Juda hade att genomgå. När t. ex alla
sofva i trygghet och säkerhet efter de segrar, som Israel
under Jerobeam II:s tid vunnit öfver araméerna i Damaskus,
har herden Amos, som varit van att under nattens tysta
timmar lyssna, om någon fara hotade hans hjord, hört Guds
kallelse att gå åstad och profetera mot Israel, och han
uttrycker verkan af hvad han hört på det för honom
egendomliga bildspråket: "När lejonet ryter, hvem skulle icke då
frukta? När Herren Jahve talar, hvem skulle då icke
profetera?" (Ara. 3:8). Och i öfverensstämmelse härmed
ljuder hans predikan lik en rad mäktiga basunstötar för att
kalla till bot alla dem, som han på sina resor i Israel sett
lefva i yppighet och orättfärdighet på de fattiges och
förtrycktas bekostnad. Hos en annan, den känslige Jeremia, få vi
bevittna den inre brottning, som hans personlighet hade att
utstå vid utförandet af Guds uppdrag. Redan vid kallelsen
gjorde han den enligt hans förmenande berättigade
invändningen: "Ack Herre, Jahve! Se jag förstår icke att tala
(som en profet), ty jag är för ung" (1: 6). Och när han
höll på att digna under bördan af sitt uppdrag, kände han
mer än en gång nästan likasom en anklagelse mot Gud,
därför att han ställt honom i ett så svårt läge, t. ex. då han
säger: "Du» Jahve, lockade mig och jag lät mig lockas
(nämligen att blifva profet); du grep mig och blef mig
öfvermäktig." Jeremia skildrar sedan huru detta uppdrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
