Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROTESTANTISK DOGMHISTOEIA I LJUSET AF MODERN FORSKNING 205
Kap XIX. Melanchton såsom upphofsman till en
formell traditionalism i den protestantiska teologien.
Melanchtons slappnande intresse för inspirationstanken
sammanhänger med att han i längden ej förmådde fasthålla en ren
biblicism. Skriftens primära auktoritet förnekar han aldrig;
men därbredvid blir mer och mer den gammalkyrkliga
dogmatiken en normativ instans; dess öfverensstämmelse med
Skriften var honom a priori själfklar. I början rådfrågade han den
blott för att vinna klarhet öfver svårfattliga bibelställen. Men
hvad som ursprungligen varit hjälpmedel blef successivt en för
sin egen skull normativ dogmatisk auktoritet.
Melanchton hyste en genomgående motvilja för nya
dogmer. När han anslöt sig till Luther, var det icke minst
därför, att han fann honom stå på gammalkyrklig grund. Såsom
cupidi novorum dogmatum klandrar han vederdöparna, Zwingli
och Erasmus. Såsom en ny dogm betraktar har Luthers
nattvardslära, och det var stödet af den äldre traditionen, som här
gaf honom mod att gå sin egen väg. En hel serie af hans
uttalanden bevisar detta.
Melanchtons hängifvenhet för traditionen framträder klart
i hans lidelsefulla bekämpande af dem, som förnekade den
kyrkliga trinitets- och inkarnationsläran (Campanus och Servetus).
Hans ton präglas här af en lidelse, som ej i samma grad
kommer till synes gent emot andra teologiska motståndare.
Det afgörande steget i traditionalistisk riktning sker med
en 1539 utgifven skrift de ecclesia et autoritate verbi Dei, där
han utom Skriftens auktoritet också griper till den med Skriften
öfverensstämmande kyrkans. I Augustana (resp. Apologien)
anges som kyrkans kännetecken den rena läran och den rätta
sakramentsförvaltningen. Ren lära betydde då den af den
lutherska rättfärdiggörelse tanken behärskade. Nu gör Melanch-
uppgifterna därom hvila på en med anledning af sin — måhända
afsiktligt — sväfvande form misstydd notis från Melanchton i
Witten-bergeruniversitetets dekanatsbok. Den andra urkunden, där de
ekumeniska symbolerna åberopas såsom förpliktande, är teol. fakultetens
i Wittenberg statuter af 1533. Fasthålles tidsbestämningen 1533,
kommer man dock, som förf. påvisar, in i nästan olösliga svårigheter, och
det är måhända icke oberättigadt, att, såsom han gör, förlägga
af-fattningen till tiden närmast efter Luthers död. I hvarje fall, något
oemotsägligt bevis för att Luther skulle ha medverkat vid de
ekumeniska symbolernas införande såsom läroförpliktande, existerar icke.
— Ang. Luthers ställning till den gamla kyrkans dogmatiska tradition
Kap. XVIII) hänvisas till referatet af kap. XV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
