Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 D. FEHRMAN
till de två signa ecclesiae, hvaraf kyrkans enhet beror — läran
och sakramentsförvaltningen —fogade ett tredje: reverentia
ministern, nämligen i sådant, som rör ministeriets handhafvande af
läran. Vördnaden för denna kräfver vördnad för det andliga ämbetet,
ej på grund af någon personlig auktoritet men på grund af
Kristi ord, som är detsamma anförtrodt. Där den sanna
kyrkan finnes, fhmes jus administrandi evangelii. Och omvändt finnes
kyrkan i sanning där, hvarest ministerium är förhanden, ty
ministerium är villkoret för den rena läran och
sakramentsförvaltningen och blir så ett kännetecken på kyrkan, som i sig
sammanfattar de båda andra. Till Melanchtons kyrkobegrepp
hör äfven, att han tänker sig ministerium utrustadt med en
duplex potestas (p. ordinis och p. jurisdictionis), en lära, som
han öfvertagit från katolska auktoriteter, speciellt Gerson.
Den bekanta bilden, där Melanchton liknar kyrkan vid en
coetus scholasticus, är naturligtvis ett uttryck för den
skolmässiga tendensen i hans teologi. Men han har också haft andra
jämförelsepunkter i sikte. Alla jordens lärare utgöra t. ex.
tillsammans liksom ett enda »Collegium»; vidare: de skola
tillsammans utan fåfänga eller afundsjuka främja samma mål o. s. v.
Observeras bör dessutom, att den världsliga bildning, som
skolan skulle bibringa, liksom all vetenskap öfverhufvud enligt
Melanchtons intentioner blott stod i religionens tjänst; skolorna
voro på den tiden ofta blott en teologisk fakultet i enklare
former och hörde för honom med till ministerium ecclesiae.
Kap. XXI. Praeceptor Germaniae såsom
representant för en principiell traditionalistisk kyrklighet. Igenom
hela Melanchtons författarskap kan man iakttaga, hur
skolmässiga och uppbyggliga motiv korsa hvarandra. Luthers
ursprunglighet når han ej ens tillnärmelsevis; å andra sidan gör sig det
retoriskt-uppbyggliga elementet på alla punkter så starkt
gällande, att han ej kan kallas doktrinär. Hans kyrkoideal och
hans skolideal kunna ej skiljas från hvarandra, och hans
storhet består mer däri, att han sammanband##dem till en enhet,
än i någon gåfva som själfständig tänkare. Ärenamnet
praeceptor Germaniae anger hans styrka, men ock hans begränsning.
I klarhet, i förmåga af methodus perspicua var han oupphunnen
mästare, men hans uppfinningsförmåga mäktade ej hålla jämna
steg därmed. Tvärt om: alla strider, han under sina senare
år hade att genomkämpa, fingo för honom endast den följden,
att han så mycket snäfvare begränsade sin synpunkt till
sådant, för hvilket gammalkyrkliga formler kunde åberopas som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
