Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROTESTANTISK DOGMHISTORIA I LJUSET AF MODERN FORSKNING 215
Bok. III. Tanken om den rättfärdiggörande tron i sin
teologiska utveckling hos de tyska reformatorerna.
Kap. XXVI. Den personliga utgångspunkten för
Luthers religiösa utveckling. Mellan Luthers första period
(då han ännu hölls fången i den katolska gärningsläran och
kämpade med sin samvetsoro) och hans senare reformatoriska
har enligt Ritschl förflutit ett mellanstadium under hängifvande
åt Augustini lära om nåden samt det af medeltidens mystiker
i anslutning till Augustinus företrädda ödmjukhetsidealet.
Den afgörande vändpunkten i hans fromhetslif var den nya
insikten i hvad Guds rättfärdighet betyder enl. Rom. 1:17.
(Guds rättfärdighet är den egenskap, enligt hvilken Gud gör syndare
rättfärdiga.) Ritschl betraktar i strid mot ett antal forskare
denna upplefvelse som öfvergången mellan den första och andra
perioden och anför en serie bevis för att den måste förläggas
redan till tiden o. 1509. — Vidare framhålles, att den, om än
plötslig, dock måste ha varit länge förberedd. Luther talar
själf om en tid, då tanken på bibelstället ifråga ej lämnade
honom ro hvarken natt eller dag. Och han hängaf sig med
ifver åt forskning i Skriften för att finna hjälp ur sina
svårigheter, ännu medan Rom. 1:17, sådan han då tolkade dess
innebörd, väckte hans motvilja och knotande. Således: först
successivt och föregången af ett långvarigt öfvertänkande bragtes
den nya öfvertygelsen till mognad, om den ock skenbart tog
form af ett genombrott. (Att Luther själf haft intryck däraf
framgår af den misstro, han alltid visade mot åberopandet på
personliga uppenbarelser.)
Förut gingo emellertid svåra själsstrider. Bland den
mångfald af motiv, som därvid stodo emot hvarandra, var det för
Luther egendomliga icke minst tviflet på den egna utkorelsen,
föranledt af att botsakramentet, som dock hjälpt andra, var
verkningslöst mot hans syndaångest. Lidandet skärptes till sin
högsta höjd. Han kände helvetets kval, fiendskap mot och
fasa för Gud, öfver sig, ej såsom något efter döden förestående
utan som en poena praesens. Men därmed var ock dess udd
bruten. Han måste säga sig själf, att ångesten under en
redan närvarande fördömelse ej är densamma som inför en
hotande. Därtill kom en annan erfarenhet. På samma gång,
som lidandet afpressade honom anklagelser och hädelser mot
Gud, hvaraf han såg sin förtappelse ytterligare betygad, märkte
han en inre motvilja mot de upproriska tankarna. Således fanns
det dock hos honom åtminstone början till undergifvenhet under
Guds vilja, äfven en sådan vilja som dömer för evigt. En sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
