Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 D. FEHRMAN
undergifvenhet, som han slutligen vann; var för honom ett
kännetecken på hans utkorelse.
Att det var genom en sådan resignation under Guds vilja,
Luther fann den första hjälpen — således redan före den nya
tolkningen af Rom. 1:17 — bekräftas af hans lära om
morti-ficatio och vivificatio. En syndare måste först vara
fullständigt förödmjukad genom Guds »främmande verk», innan Guds
»egentliga verk», vivificatio, kan inträda. Ju djupare nöden
är, desto verksammare är mortificatio, desto fullständigare
bortfaller det, som gör motstånd mot Gud: egenrättfärdigheten,
ärnor concupiscentiae (en kärlek till Gud som söker
frälsningen för den egna salighetens skull, ej uteslutande för Guds äras
skull), fruktan för straff och kors, hopp om lön. Hvad som positivt
åstadkommes i mortificatio beskrifver Luther af egen
erfarenhet såsom en verax confessio, i hvilken man tillskrifver Gud
allenast helighet, sig själf allenast synd. Ur en sådan
bekännelse strömmar Guds helighet tillbaka på människan, och
hennes egen vilja är dödad. Däremot menade Luther ej, att det
bristfälliga i hans ånger, som förut så mycket plågat honom,
afhjälpts; han ansåg alltid ångern såsom sådan ofullkomlig.
Luthers nya erfarenhet, som blef inledningen till hans s. k.
förreformatoriska period, betydde en fullständig omkastning
i de motiv, som gestaltade hans religiösa och sedliga lif. Väl
stodo de yttre af klosterreglerna bestämda formerna kvar. Men
det nödtvungna traktandet efter Guds välbehag, som en gång
gjort honom till munk, hade upphört. Nu gjorde han fullt
allvar med att taga korset på sig, t. o. m. om det förde
honom till fördömelse. Så omfattade han med lidelse idealet af
en fullkomlig ödmjukhet, humilitas, under viljelöst hängifvande
åt Guds vilja. Men hvar fanns denna vilja uppenbarad? Helt
naturligt grep han till Skriften. Där mötte han ånyo Rom.
1: 17, som så ofta sysselsatt hans tankar. Plötsligt uppgick
klarhet öfver dess innebörd, d. v. s. öfver hvad Guds
rättfärdighet innerst betyder. Men det var enligt Ritschl ej denna
erfarenhet, som omedelbart aflöste hans tvifvel på sin utkorelse.
Den första lindringen hade inträdt redan dessförinnan och i
anslutning till andra tankar.
Jämför man Luther med hans läromästare, Augustinus och
den senare mystikens män, framstår tydligt hans
egendomlighet. Kvalen öfver predestination till förtappelse hade han fått
upplefva såsom en personlig anfäktning. För Augustinus var
predestinationstanken blott en sekundär konsekvens af en
teologisk spekulation resp. religiös erfarenhet. (Mot hans egen
vilja hade enligt hans mening omvändelsen vederfarits ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
