Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 D. FEHEMAN
Det är tanken på den lidande Kristus och hans efterföljd,
som format Luthees lära om korset. Kristi föredöme är här
den ledande synpunkten. Han har förvärfvat större förtjänst
genom att lida än genom att förlåta. Han har i sin lidande
skepnad fördömt allt, hvad världen kallar rättfärdigt och stort.
Honom gäller det att efterlikna. Den kristne måste äga
Kristus, och med honom allt, hvad honom tillhör, äfven lidandet.
Ur ett sådant kors uppstår kärlek till korset.
Kristi kors är allegoriskt taladt lif, det ger i själfva
verket lif, fast det synes döda. Upphör ordet om korset att döda,
är det ej mer ord om korset. Äfven evangelium måste för den
kristne vara ett sådant, och dess rätfca bruk består däri, att
man bär korset med glädje. De verkliga fienderna till korset
äro dess föregifna vänner, påfven och kyrkan, som sträfva efter
egen ära.
Bakom LuTHEns##lära om korset ligger hans ideal
tåhunii-Utas, ödmjukhet. Ödmjukheten är det sanna goda, den
fullkomliga visheten och rättfärdigheten. Den fordras på grund
af synden; fullkomlig själfkännedom är fullkomlig ödmjukhet.
Ödmjukheten är det opus -alienum, som Gud utför för att
sedan kunna begynna sitt opus proprium. Där fullständig
ödmjukhet råder, finnes ingen förtröstan på något eget, icke heller
någon ## egen vilja utan endast Guds. Blott den ödmjuke får
nåd. Äfven i detta passiva lif är Kristus vårt föredöme. Han
började med ett lif i aktivitet, men fulländades först genom
sin passion. — Liksom theologia crucis, så sträcker sig äfven
ödmjukhetsidealet in i Luthers reformatoriska teologi, men båda
i förädlad och fördjupad form.
Med afseende på rättfärdiggörelsen fungera tron och
ödmjukheten som växelbegrepp. För båda är det egendomligt
att underkasta sig ett främmande##omdöme. Och båda tjäna
som grund för rättfärdiggörelsen. Ödmjukheten sättes
stundom t. o. m. ensam i och för sig i relation till Guds
barmhärtighet. Rättfärdiggörelsen betyder nämligen 1) att syndaren
rättfärdigar Gud i hans ord, d. v. s. i ödmjukhet erkänner sig
själf intet vara. Då blir#han 2) erkänd för och behandlad
såsom rättfärdig af Gud. Är ödmjukheten så det afgörande, så
härrör den likväl ej från människans initiativ. Ett Guds
verkande är förutsättningen; människan har blott att sträcka sig
därefter. Ytterst sker rättfärdiggörelsen af nåd, och nåden
vinnes utan all människans förtjänst. Emellertid förutsätter
Luther vid denna lära Augustini justifikationsbegrepp:
rättfärdiggörelse ej blott = rättfärdigförklarande utan = en reell
förnyelse. Därför tankes rättfärdiggörelsen icke heller såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
