Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PKOTESTANTISK DOGMHISTORIA I LJUSET ÅF MODERN FORSKNING 283
Full klarhet i sin terminologi har dock Luther aldrig
ernått. Han kan t. ex. äfven under senare år likställa justificare
med salvare, hvartill då äfven hör syndarens effektiva förnyelse.
Men detta betyder dock ej ett återfall i katolicerande riktning
utan är att betrakta som utslag af hans gamla förkärlek för
figuren synekdoke. (Jfr sid. 279). Ty han har aldrig velat
någon reell skillnad mellan begreppen rättfärdighet i tro och
rättfärdighet i gärningar, för så vidt det gäller det
praktiska lifvet. Båda bilda för honom tillsammans en
enhetlig storhet. Och i den meningen rättfärdiggör aldrig
tron utan gärningar. Genom tron åstadkommes, att
människan gör goda gärningar. Tron gör goda gärningar, men
rättfärdiggör utan deras medverkan. Tron väntar ej på
gärningar för att rättfärdiggöra, utan gärningarna på tron för att
genom den rättfärdiggöras. Har man tro, har man också i
hvar och en sin gärning s. a. s. »werklose Gerechtigkeit». I
denna mening kunna goda gärningar göra den troende viss om
sin tro. De kunna vara grunden för förvissningen om tron.
Däremot kunna de aldrig vara grunden för tron eller
rättfärdigheten själf. Ty tron riktar sig blott på Guds löfte, men
gärningarna på Guds bud. Ur denna synpunkt höra de ej med
till artikeln om rättfärdiggörelsen. Den troendes rättfärdighet
ligger lika mycket utanför hans person som dess orsaker: dopet,
Ordet och Kristus. Det är imputationstanken, fullföljd i sin
yttersta konsekvens. I imputativ mening kan den troende med
full rätt säga: »Jag är Kristus, d. v. s. Kristi rättfärdighet är
min», liksom Kristus säger: »Jag är en syndare; människornas
synder äro mina». Bor Kristus på detta sätt hos den troende,
så är hela dennes lif något för honom själf främmande; det
är fastmer Kristus, som talar och handlar i honom. Den
troende är ej syndfri, men synden blir honom för Kristi skull ej
tillräknad. Han betraktas, som om han uppfyllt lagen. Gud
räknar den — låt vara ofullkomliga — tron såsom fullkomlig
rättfärdighet. Från synden kan den kristne städse fly undan;
den betäckes genom Guds imputatio. Och syndaförlåtelsen är
ej ett enstaka ingripande i den troendes lif utan ett fortvarande
Guds verk, om hvilket man dagligen måste bedja. Där den är
förhanden, där är lif och salighet. Alla, som tro på Kristus,
äro — visserligen ej till köttet men genom tron och Guds ord —
i samma himmel, där Herren själf bor.
Kap. XXX. Luthers åskådning om bot och
omvändelse. Hvad Luther uttalade i sammanhang med sina 95 teser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
