Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 D. FEHRMAN
sägelse för att ej hamna i förtviflan. Häri ligger således
betydelsen af nycklamakten, hvilken Luther efter 1519 fattade
såsom tillkommande alla kristna, i nödfall äfven kvinnor och
barn, fast den i normala fall utöfvas endast af
ämbetsinne-hafvaren. Allt kommer i hvarje fall an på att man fast tror
tillsägelsen af syndernas förlåtelse. Då har man också
förlåtelse, ej för sin egen eller för biktfaderns skull utan på grund
af Kristi egna ord (Matt. 16:19). Men tror man ej
absolu-tionen, så är man en hedning och okristen, och det är den allra
svåraste synd inför Gud.
Luther fann hos sin samtid en djupt gående religiös
osäkerhet, en uppdrifven syndaoro och ett trängande behof af
förvissning om förlåtelse. Häri ligger förklaringen till den
allmänna mottagligheten för hans lära om tron på Guds godhet
och kärlek och om kärleken till Gud såsom grundval för böten.
Den ifriga anslutningen till dessa tankar är att betrakta dels i
negativt afseende såsom en det religiösa frälsnings behofvets
reaktion mot scotismens och occamismens förytligade moralism
och ensidiga lagpredikan, där utrymme saknades för tanken på
Guds barmhärtighet, dels i positivt afseende såsom förberdd
genom den senare medeltidens fromhetstyp, sådan den
omhuldades i kloster och biktstolar. Luther och reformatorerna kunde
faktiskt utan vidare räkna med en redan förefintlig botfärdig
sinnesstämning och ett starkt behof att förvissas om
syndaförlåtelse. Inför denna situation hade lagen redan fyllt sin
uppgift. I sina predikningar upphör Luther aldrig att förkunna
lagen, men i biktstolen, där han hade att trösta bekymrade och
botfärdiga hjärtan, gällde det att ej framkalla ångest eller
förvirring. Därför lärde Luther de biktande att redan begynna
sin ånger och bekännelse med blicken riktad på Guds förlåtande
mildhet, visserligen utan att hans gamla lära om den af lagen
verkade mortificatio såsom en nödvändig sida af den genom
evangelium verkade vivificatio därmed trädde ur kraft.
I sina senare skrifter skilde Luther mellan en lagisk och
en evangelisk användning af begreppet conversio. I sin förra
betydelse, d. v. s. såsom conversio inipii, sammanfaller det med
Guds opus alienum och innebär då samvetsångest,
syndakännedom, förkrosselse, hat mot synden, dödande af de onda begären.
En sådan omvändelse är nödvändig för alla, som sakna
botfärdighet eller som förtrösta på egna gärningar, således
öfverallt, där tron gått förlorad. I den evangeliska omvändelsen
förnimmes Guds trösteliga löfte, som ej uppställer några kraf,
utan blott representerar ett nådeanbud. Sammanställer man
Luthers utsagor om omvändelsen med dem om den dagliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
