Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PEOTESTANTISK DOGMHISTORIA I LJUSET AF MODERN FORSKNING 287
böten, framgår, att han ej gjorde omvändelse i inskränktare
lagisk mening till villkor vare sig för dem, som genom daglig
bot finna vägen tillbaka till syndaförlåtelse, eller för dem, som
vid återvändandet efter något enstaka svårare syndafall kunna
stödja sig på en icke helt utslocknad tro. Det är trons
för-handenvaro eller frånvaro, som är det afgörande. Endast
den, som saknar tro eller förlorat den, måste erfara Guds opus
alienum i hela dess förskräcklighet. I annat fall behöfves blott
ett stärkande af tron i form af återvändande till dopets nåd.
Dock kan skillnaden mellan den troendes och den icke
troendes omvändelse endast teoretiskt hållas uppe i full utsträckning.
Äfven de troende äro alltjämt syndare och såsom sådana
underkastade Guds dom. Nåden och domen böra därför ej skiljas från
hvarandra, blott att man fasthåller, att redan det med alla
skedda dopet för med sig den fulla förlåtelsen för alla synder.
Ty fruktan för lagen får ej drifvas därhän, att den blir
ett hinder för nåden eller leder till förtviflan. Luther hade för
mycket af takt som själasörjare för att fordra en botkamp
efter bestämd gradskala eller efter någon viss metod. Genom
försök att uppjaga bofcsmärtan förledes den ångrande snarast
att förlita sig på känslor, som han kan tillskrifva sig själf.
Hvarest Luther fann botfärdighet och mottaglighet för
evangeliets löften, ställde han genast som uppgift ej att stegra
botsmärtan utan att tillförsäkra syndernas förlåtelse. Och där
nöden tryckte, uppbjöd han alla krafter för att hindra förtviflan.
Hvad han själf erfarit af samvetsångest, fattade han som
an-fäktningar från djäfvulen, låt vara, att det samtidigt tjänade
som medel, hvarigenom Gud under form af opus alienum
utförde sitt opus proprium. Hvad människan upplefver i
morti-ficatio: känslan att Gud vredgas och dödar, är blott ett sken.
I själfva verket betyder allt, att Gud är människan nådig, att
han förlåter hennes synder, men på ett sådant sätt, att han ej
låter henne veta något därom utan behandlar henne, som om
han ville fördöma henne för evigt. Just i detta afseende har
Luther så tydligt som möjligt framhäft människans passivitet
vid rättfärdiggörelsen och syndaförlåtelsen, där hon realiter
upplefver motsatsen till hvad hon själf förmår känna och erfara.
Det normala (om än ej det vanligaste) är, att den
människa, som växt upp under kyrkans och den kristliga uppfostrans
inflytande, trots sin förblifvande synd aldrig förlorar den i
dopet meddelade rättfärdigheten. För henne liksom
öfverhufvud-taget för alla troende är således böten såväl efter dagliga
synder som efter svårare fall endast ett återvändande till dopets
nåd. Vissheten om rättfärdiggörelse är därför ej endast det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
