Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450 D. FEHRMAN
som voro symbolernas skapare, endast med vissa inskränkningar
de katolska idéerna om begreppet dogm (hvilka Loors och
Seeberg gjort till ledande). Rätten ligger alltså helt på Ritschls
sida. Protestantismen kan ej släppa en sträfvan ut öfver sig
själf, en sträfvan att nå ett allt fullkomligare förverkligande
af de tankar, som utgöra dess innehåll. Denna sträfvan
afsätter med nödvändighet en lärotradition, och protestantismen
måste, äfven den, arbeta på att »skapa» en sådan. Med detta
är underlaget för en dogmhistoria gifvet. Dogmhistorikern har
afct tillse, hvilka protestantismens ursprungliga principer voro,
hur de renodlats, hur de grumlats genom främmande inflytande,
hur de utvidgats med nya impulser o. s. v. En protestantisk
dogmhistoria är fullt på sin plats.
Loofs (Deutsche Literaturzeitung, 1910) öfverraskar med
att reducera differenserna mellan sig och Ritschl till ett
minimum. Han påvisar väl, att Ritschls definition af begreppet
dogm: mänskliga meningar af religiös och teologisk natur o. s. v.,
saknar stringens (jfr ofvan sid. 193 not 1). Detta finner han
dock korrigeradt af Ritschl själf, därigenom att han ej i till—
lämpningen gör bruk af de vida gränser, som definitionen
anger. Enstaka hugskott och tillfälliga dogmatiska meningar utan
betydelse för utvecklingen i dess helhet lämnar han åsido.
Kvar stå alltså formuleringar af det kristliga sanningsinnehållet,
som göra berättigadt anspråk på allmänt erkännande. Till
detta dogmbegrepp är äfven Loofs beredd att ansluta sig. En på
detta dogmbegrepp byggd framställning af den protestantiska
läroutvecklingen kan godt få bära titelu dogmhistoria. Titeln
är ej värd någon strid. »Mir wiirde es kein Opfer sein hier
völlig nachzugeben.»
Andra taga Ritschls parti under påpekande af det
oriktiga i att (såsom förkämparne för det trängre dogmbegreppet
velat) hänvisa den eftersymboliska protestantiska
läroutvecklingen till dogmatikens historia. Uppgifterna för dogmatikens
historia och dogmhistorien äro vidt skilda, och den ena kan ej
ersätta den andra. I dogmatikens historia inordnas ej de olika
systemen efter den verkan de haft; forskaren måste här taga
hänsyn äfven till sådana, som knappast afsatt spår i den
följande utvecklingen. I dogmhistorien däremot är
kausalsamman-hanget den ledande synpunkten. Urvalet måste begränsas till
sådant, som kan organiskt infogas mellan ett föregående såsom
orsak och ett efterföljande såsom verkan. Först så låter sig
protestantismen öfverskådas som ett slutet helt. Det är detta
syfte — eller såsom Kattenbusch kallar det koncentrerandet på
protestantismens principer i deras framkomst, tillväxt, inskränk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
