Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÖREN KIERKEGAARDS BARNDOM OCH UNGDOM 233
Då Sören flera år efter faderns död betecknar honom
såsom "en gammel Månd, der sel v var uhyre tungsindig"
(s. 41), så är detta uppenbarligen starkt färgadt af Sörens
eget svårmod och kan därför icke utan vidare godtagas.
Att fadern klagade däröfver, att han icke längre dugde till
något, anföres af Sören såsom ett bevis för hans
tungsinthet (s. 40), men en sådan klagan är hos en så gammal man
något mycket vanligt och intet som helst bevis för verkligt
svårmod. Sören medger ju också själf, att det dagliga
umgänget med fadern präglades af "ett upprymdt, lifligt
samtals munterhet". Andra uppgifter visa oss den gamle glad
och vänlig bland barn och barnbarn och han glömmer
icke att stoppa fickorna fulla med dessa obligatoriska
"Pebernödder". Den gamle har ju heller icke isolerat sig
såsom en ensam grubblare, utan har ett rätt stort och
delvis mycket gediget umgänge. Den gamles bref (s. 61) från 1829,
sålunda vid 73 års ålder, till sonen Peter Christian under
dennes studieresa i Tyskland vittna om oförminskade
själskrafter, präglade som de äro af klarhet och reda, liksom
ock af ett utmärkt och klokt omdöme, med hvilket förmäler
sig den gamle affärsmannens sinne för ordning och
korrekthet. Det är i öfrigt en god gammal far, som har skrifvit
dessa bref. Blott i de bekymmersamma betraktelserna i
anledning af regnvädret och den dåliga skörden märkes ett
pessimistiskt lynnesdrag.
Det är icke min mening att alldeles förneka, att det
hos den gamle framträdt ett visst drag af svårmod. Något
värde måste ju tillmätas Sörens senare utsagor, och biskop
Kierkegaards läggning och slut visa ju ock i riktning mot
ett nedärfdt svårmod liksom äfven Sörens. Men att låta
ett djupt svårmod behärska den gamles lif och det från
början till slut, det synes mig icke riktigt. Sören har
många år efter faderns död talat om den gamles aldrig
stillade oro och fridlöshet, som trots hans allvarliga tro
tryckte honom, och han säger oss vidare, att just denna
kristendomens maktlöshet blef honom en så svår förargelse
(s. 42, 43). Det är ytterligt svårt att af dessa Sörens ord,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
