Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 LITTERATURANMÄLAN
tendomen: Hartmanns »Die Selbstzersetzung des Christentums
und die Religion der Zukunft» (1874) och Drews »Die
Christusmythe» (1910), har Deussen med det femte bandet af sin
Allgemeine Geschichte der Philosophie (1913) fogat ett tredje.
Om detta låtit betydligt mindre tala om sig än de båda
förstnämnda, beror det utom af andra orsaker säkert äfven därpå,
att den underligt repristinerande religionsfilosofiska ståndpunkt,
författaren häfclar, så helt afviker från den nutida
religionsforskningens konkret historiska betraktelsesätt, att en
diskussion egentligen ej längre är möjlig. Gemensam för de tre är
nämligen den närmast från Hegels religionsfilosofi
härstammande tanken, att religionens värde, dess »kärna», som både
Drews och Deussen gärna uttrycka sig, ligger icke i
nyskapande personligheter, gudsuppenbarare, utan i en metafysisk
idé. Bekant är att Hegel knappast ingår på den frågan i vad
mån den kristna försoningsläran, i hvilken han på religionens
barnsliga språk fann uttryckt den djupa tanken, om hur den
andlige anden återfinner sitt sanna väsen som enhet med den
absoluta anden, har något verkligt sammanhang med den
historiske Kristus; det är idén som intresserar honom, icke dess
historiske bärare. Drews såg i den »sentimentala» dyrkan af
en enskild begränsad historisk personlighet det förnämsta
hindret för en monistisk religion och ägnade den liberala teologien
och dess förment historiske Kristus ett af religiös fanatism
genomglödgadt hat. Ehuru i betydligt modifierad form
återfinnes samma uppfattning äfven hos Deussen. Den idé, som
utgör kristendomens sanningskärna, är enligt Drews’ af Hegel
och Strauss påverkade uppfattning den kristna
återlösningstanken: världsprocessen, som historien om den Gud, som kämpar,
lider, segrar och dör i hvarje människa för att öfvervinna
ändlighetens skrankor, triumfera öfver världslidandet. För Deussen
ligger den i pånyttfödelsens idé: öfvervinnandet,
förnekandet af vårt empiriska, radikalt onda jag och återvändandet till
vårt eviga sanna »metafysiska» jag.
Hvad som i det föreliggande arbetet är af största intresse,
är att, som det vill synas, författarens tidigare ståndpunkt
något förskjutits. Drifkraften har varit dels en förstärkt
påverkan af Kant, dels ett historiskt studium af kristendomen, som
fört honom ett aktningsvärt stycke öfver den Hartmann-
Drews’-ska ståndpunkten. Det mål som vinnes genom
själfförnekandet är icke som hos Drews det rent negativa: Upphäfvandet
af världslidandet. Då vi förneka vårt egoistiska empiriska jag,
bejaka vi vårt metafysiska jag, den högre verklighet, som vi
äga i vårt moraliska medvetande, i det kategoriska imperati-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
