Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
J. TH. BRING
fram en godmodig humor, som förtager åtskilligt af de
skarpa ordens bitterhet.
Men hvad vi framför allt må betänka — och därmed
närma vi oss det ämne, som vi denna gång upptagit till
behandling — det är, att Luther aldrig i dem, mot hvilka
han måste föra sin kamp, såg sina personliga fiender. Om
någon kunnat göra det gamla, klassiska ordet till sitt:
"Åmicus Plato, magis amica Veritas", så är det
visserligen Luther. Sanningen betydde för honom ojämförligt mer
än alla personliga hänsyn. När det gällde evangelium,
betydde den eller den människan, hur högt hon än stod, för
honom intet. Men lika mycket åter betydde i hans ögon
äfven den oansenligaste såsom en, för hvilken evangelium
var ämnadt. Själfva hans ovänner voro ur en annan
synpunkt hans vänner, för vilka han ej uraktlät att bedja. Por
så vidt de voro fiender till Guds ord och Guds sak,
behandlar också Luther dem som sådana. Men för så vidt de ock
äro föremål för Guds räddande och förbarmande kärlek,
ser han på dem med kärleksfullt medlidande och söker
deras bästa. Det var icke blott tomma ord, då han en gång
yttrade: "Jag bevarar ett godt, vänligt, fredligt och
kristligt hjärta mot hvar man; det veta ock mina största
fiender". .., samt: "Jag vet, att jag icke antastar dem för
deras lefvernes skull, men till deras lära kan jag icke tiga".
Ett par exempel på hvad som nu framhållits må här
anföras. Om någon var föremål för Luthers vrede, särskildt
för sina förföljelser mot de evangeliska, så var det hertig
Georg af Sachsen, samme man som ock i en den bittraste
smädeskrift med gröfsta skymford och förbannelser utfor
mot Luther personligen. Emellertid skrifver Luther 1522
från Wartburg till Fredrik den vise: "Jag vill icke dölja,
att jag har bedit och gråtit för hertig Georg icke blott en
gång, att Gud måtte upplysa honom. Jag vill ock än en
gång bedja och gråta; sedan icke mer. Och jag beder, att
Eders Kurfurstliga Nåde ville ock bedja och låta bedja, om
vi möjligen kunde afvända Guds dorn från honom". Äfven
andra manar Luther till förbön för hertigen med direkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
