Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUTHER — VÄNNEN 211
erinran om en kristens plikt att vara sina vedersakare af
hjärtat gunstig, "om möjligen af en Saulus kunde blifva en
Paulus". Ännu tre år senare sänder han hertigen ett
vänligt bref och försäkrar, att han fortfarande beder för
honom. Och slutligen höra vi Luther ännu 1538 i
vänkretsen yttra, att han dagligen beder för hertig Georg, liksom
ock för en annan af sina främsta motståndare, ärkebiskopen
af Mainz.
Den bekante Tetzel, aflatskrämaren, mot hvilken Luther
en gång så häftigt kämpat, låg i juli 1519 på sitt yttersta.
Hans öfverordnade och forna vänner hade gifvit honom till
spillo. Hvem var det väl då, som på hans dödsbädd sände
honom ett deltagande bref och försäkrade honom, att största
skulden icke varit hans, utan andras, som drifvit honom
fram? Det var ingen annan än Luther.
Den man, som så kunde handla mot sina bittra fiender,
hvad skulle ej han kunna vara och göra för sina vänner?
Visste somliga bland dem, hvad de hade i honom, och sökte
de efter förmåga gengälda hans vänskap, så funnos nog andra,
hvilka antingen föga anade, hvad de hade Luther att tacka
för, ty han följde ofta regeln att icke låta den vänstra
handen veta hvad den högra gjorde, eller ock lönade hans
vänskap på ett sätt, som efter hvad vi veta beredde Luther
mer än en bitter stund. Med begge slagen af vänner skola
vi i det följande göra bekantskap.
För att rätt få syn på "Luther — vännen" måste vi
nämligen också se oss något om bland den vänkrets, som
under årens lopp samlades kring honom. Ställa vi främst
i vännernas rad namnet Johan Staupitz, så skulle säkert
Luther själf vara den siste att däremot protestera. Villigt
och öppet erkände han sin tacksamhetsskuld till denne sin
faderlige vän, som under hans svåra själsstrider i klostret
fick vara honom till hjälp genom att peka för honom på
Guds i Kristus och framför allt i Kristi död uppenbarade
kärlek. Ännu flera år efteråt försäkrar Luther i ett
högtidligt ögonblick: "För denne man har jag en så tillitsfull
vördnad, att jag icke vet någon i världen, som jag hällre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
