Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERRMANN OCH KANT 41
opponenter. Den kritiska detaljanalysen dominerar, och man
saknar kanske ibland den syntetiska över- och genomblicken.
Det hela kunde karakteriseras som "intensivt småbruk" —
detta ingalunda sagt som förklenande omdöme, ty metoden
är fullt avsiktlig. Och åtminstone andra kapitlet —
säkerligen bokens bästa — lämnar i genomskinlig klarhet intet
övrigt att önska.
En summarisk överblick över avhandlingens kritiska
grundtankar må först lämnas.
Efter att inledningsvis ha refererat några av de moderna
Herrmann-kritikerna lämnar förf. ett 60 s. starkt referat
av grundtankarna i H:s teologi. Med kap. II "H:s
formulering av sedelagen" börjar den egentliga kritiska
framställningen. Förf. konfronterar här liksom genom hela
avhandlingen H. med Kant. Den senare söker "att genom
en undersökning av möjligheten att tänka en viss maxim
förallmänligad avgöra, vad som in concreto är moraliskt
rätt*. Redan på denna avgörande punkt avviker H. faktiskt
från Kant, trots att han själv menar sig här stå fullt
solidarisk med honom. Ty han överger i själva verket den
Kantska formalismen genom att kombinera sedelagen med
ändamålsidéen (Endzweck) och ge den kvalitetsbestämdhet.
H:s gemenskapstanke är faktiskt något annat och mera än
en samfälld bestämdhet av den allmängiltiga sedelagen
(Kants "Reich der Zwecke"), nämligen ett
personligt-indivi-duellt ömsesidighetsförhållande. Härmed är — sluter förf.
— den Kantska formella pliktetiken genombruten. Men icke
ens i en mera konkret formulering är sedelagen för H.
tillräcklig som "form" för det sedliga handlandet; ty för ett
sådant handlande är det religiösa förståendet av vår
konkreta situation nödvändigt. En konsekvens härav är, att
hos H. autonomien ej är ett allmänmänskligt commune
bonum utan betingas av Guds herravälde i människan. "Först
i Gudsförhållandet skapas autonomiens subjekt."1
Denna sistnämnda tankegång utföres närmare i slutka-
1 Man kan härtill jämföra Vitalis Norströms likartade tankegångar
i hans posthuma arb. »Viljans frihet», särskilt kap. VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
