Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEERMANN OCH KANT 43
så: "I hvilken grad har H. i sin etik upptagit tankar från
Kants praktiska filosofi, samt i vilken grad har han lyckats
förbinda dessa tankar med sin åskådning i övrigt?" Redan
av det ovan lämnade referatet framgår, att förfrs
huvudtendens icke varit att rikta något grundskott mot den H:ska
totalåskådningen utan snarare att påvisa, huruH., alltunder
det han menar sig stå på solid kantiansk grundval, så
småningom glider in i helt andra tankebanor och därigenom —
på vitala punkter — hamnar i logiskt olösliga motsägelser.1 I
vissa avseenden torde man dock ha rätt att känna sig tveksam,
huruvida förf. tillräckligt långt och under tillräckligt vida
perspektiv genomfört sin analys, för att fullt säkert
motivera sina slutsatser. Några exempel.
Tredje kap:s problem förefaller knappast vara
slutbehandlat. Den egentliga huvudfrågan — i vad relation står H:s
positiva "bevis för sedelagens sanning" (sedelagen det enda,
som kan viljas) till Kants tankegång? — är ej tillfullo
utredd. Den slutliga formuleringen av motsatsförhållandet
mellan H. och Kant är i varje fall på denna punkt något
dunkel. Förf. tycks (s. 120) vilja säga, att hos H.
sedelagen står i relation till den kännande och viljande
personligheten, medan en dylik relation skulle saknas i Kants etik,
emedan enl. honom allt vad känsla heter hör till
sinnligheten och följaktligen faller utanför etikens sfär. Häremot
kan man invända, att det just är ett av huvudproblemen i
Kants etik, hur rent förnuft kan vara praktiskt, d. v. s. hur
en relation kan åstadkommas mellan ett rent förnuftsfaktum
såsom sedelagen och det praktiskt-sedliga viljandet. I erster
Theil, erstes Buch, drittes Hauptstück av Kritik der prakt.
Vernunft (Von den Triebfedern der reinen praktischen
Vernunft) tar Kant upp detta problem från en sida och kommer
1 En liknande kritik har f. ö. riktats rnot Julius Kaftan, som
ävenledes starkt betonar Kants grundläggande betydelse för den
protestantiska världsåskådningens immanenta filosofiska rättfärdigande
(»Die Philosophie des Protestantismus» 1917). Jfr härtill senast
Heinrich Scholz: »Zur Philosophie des Protestantismus», Kantstudien 1920
s. 24 ff. Obs. särskilt s. 47.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
