Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
LITTERATURANMÄLAN
skåpet. I Grekland men även i Rom, trots bättre tradition
från äldre tid, stod aktningen för äktenskapet liksom den äk-
tenskapliga moralen ej synnerligen högt vid denna tid. Bättre
förhållanden rådde bland judarne både i fråga om den sexuella
moralen (sträng dom över prostitutionen) och uppskattningen
av äktenskapet. Ensidigt hävdas emellertid barnalstringen som
äktenskapets enda ändamål, den gifta kvinnan står under strängt
förmyndarskap, månggifte är visserligen icke vanligt men till—
låtet och ej alldeles sällsynt. Jesu bildspråk (bröllopsfest, brud-
gum, brudjungfrur etc.) vittnar, menar författaren, om hur högt
han sätter äktenskapet; här liksom i den skarpa domen över
skökolivet står han på den fariseiska judendomens mark. Det
nya i Jesu uppfattning av äktenskapet kommer starkast fram
i hans ord om skilsmässan. Man och hustru äro skapade för
varandra, äktenskapet är en gemenskap av oupplöslig art. Tro-
ligen är det just mot månggiftet, som den starka betoningen
av ’’ett kött’ vänder sig. En modärn människa, säger Leipoldt,
förvånar sig över att Jesus icke betonar, att äktenskapet fram-
för allt är en andlig gemenskap. Författaren har visserligen
i någon mån rätt, då han framhåller, att kravet på andlig ge-
menskap, på förståelse, på enhet i intressen och känslor icke
kan förutsättas hos antikens människor med deras föga ut-
vecklade själsliga liv. Men starkare än vad som sker borde
här ha betonats, att skillnaden dock blott är relativ. Andlig
gemenskap mellan man och kvinna kunde äktenskapet även i
antik tid betyda, och därför att dåtidens människor icke ägde
vår tids intresse för och förmåga av analys av det inre livet
hos den egna personligheten liksom hos andra, får man icke
sluta, att det inre livet icke fanns. Menar man med andlighet
något mer och djupare än en konstrik mångfald eller en över-
känslig ömtålighet i den psykiska världen, synes det mig obe-
stridligt, att Jesu bud om äktenskapet bestämt innebär fordran
på en andlig gemenskap mellan de två. Förbindelsens inner-
liga och oupplösliga art såväl som den till det yttersta skärpta
fordran på sedlig renhet ger, om man blott med allvar söker
realisera den, en helig pliktkaraktär åt samlivet. Men den
grunden är den enda på vilken verklig andlig gemenskap kan
byggas. Att den tillfälliga och nyckfulla intresse- och sym-
patikänslan hos modärna självanalytiker sällan förmår grunda
ett verkligt inre gemensamhetsliv det lär oss talrika nutida
äktenskapstragedier i livet och litteraturen. Med all rätt har
författaren själv framhållit, att Jesu ord om att man i den
kommande världen varken giftes eller bortgiftes icke får tagas
som bevis för att han ej förmått se äktenskapet som en and-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
