Bibeln / Paulus' brev till romarna, 1 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                Paulus' brev till romarna, 1 Kapitlet

                   Paulus hälsar de kristna i Rom,
                uttrycker sin längtan efter att bland
                 dem få förkunna evangelium, talar om
                 huru människorna genom avguderi hava
               förfallit till skamliga laster och allt
                         slags orättfärdighet.

  1.  Paulus, Jesu Kristi tjänare, kallad till apostel, avskild till
      att förkunna Guds evangelium,
  2.  vilket Gud redan förut genom sina profeter hade i heliga
      skrifter utlovat,
  3.  evangelium om hans Son, vilken såsom människa i köttet är född
      av Davids säd
  4.  och såsom helig andevarelse är med kraft bevisad vara Guds Son,
      allt ifrån uppståndelsen från de döda, ja, evangelium om Jesus
      Kristus, vår Herre,
  5.  genom vilken vi hava fått nåd och apostlaämbete för att, hans
      namn till ära, upprätta trons lydnad bland alla hednafolk,
  6.  bland vilka jämväl I ären, I som ären kallade och Jesu Kristi
      egna --
  7.  jag, Paulus, hälsar alla Guds älskade som bo i Rom, dem som äro
      kallade och heliga.  Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår
      Fader, och Herren Jesus Kristus.

  8.  Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för eder
      alla, därför att man i hela världen talar om eder tro.
  9.  Ty Gud, som jag i min ande tjänar såsom förkunnare av evangelium
      om hans Son, han är mitt vittne, han vet huru oavlåtligt jag
      tänker på eder
 10.  och i mina böner alltid beder att jag dock nu omsider må få ett
      gynnsamt tillfälle att komma till eder, om Gud så vill.
 11.  Ty jag längtar efter att se eder, för att jag må kunna meddela
      eder någon andlig nådegåva till att styrka eder;
 12.  jag menar: för att jag i eder krets må tillsammans med eder få
      hämta hugnad ur vår gemensamma tro, eder och min.

 13.  Jag vill säga eder, mina bröder, att jag ofta har haft i sinnet
      att komma till eder, för att också bland eder få skörda någon
      frukt, såsom bland övriga hednafolk; dock har jag allt hittills
      blivit hindrad.
 14.  Både mot greker och mot andra folk, både mot visa och mot ovisa
      har jag förpliktelser.
 15.  Därför är jag villig att förkunna evangelium också för eder som
      bon i Rom.

 16.  Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till
      frälsning för var och en som tror, först och främst för juden,
      så ock för greken.
 17.  Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till
      tro; så är ock skrivet: »Den rättfärdige skall leva av tro.»

 18.  Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet
      och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet
      undertrycka sanningen.
 19.  Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud
      har ju uppenbarat det för dem.
 20.  Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava
      ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna
      förstås genom hans verk.  Så äro de då utan ursäkt.
 21.  Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom
      dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och
      så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade.
 22.  När de berömde sig av att vara visa, blevo de dårar
 23.  och bytte bort den oförgänglige Gudens härlighet mot beläten,
      som voro avbilder av förgängliga människor, ja ock av fåglar
      och fyrfotadjur och krälande djur.
 24.  Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet,
      så att de med varandra skändade sina kroppar.
 25.  De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att
      dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är
      högtlovad i evighet, amen.
 26.  Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras
      kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt;
 27.  sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med
      kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo
      styggelse, man med man.  Så fingo de på sig själva uppbära sin
      villas tillbörliga lön.
 28.  Och eftersom de icke hade aktat det något värt att taga vara på
      sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt
      sinnelag, till att bedriva otillbörliga ting.
 29.  Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet,
      ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust,
      trätlystnad, svek, vrångsinthet;
 30.  de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud,
      våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot
      sina föräldrar,
 31.  oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan
      barmhärtighet mot andra.
 32.  Och fastän de väl veta vad Gud har stadgat såsom rätt, att
      nämligen de som handla så förtjäna döden, är det dem icke nog
      att själva så göra, de giva ock sitt bifall åt andra som handla
      likaså.