Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Job - 3 Kapitlet. Jobs första tal: Han förbannar sin födelsedag och önskar sig döden. - 4 Kapitlet. Elifas' första tal: Förmaning till Job att vara tålig; allenast syndare straffas; en nattlig syn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
23
varför åt en man, vilkens väg
är höljd i mörker,
åt en man, så kringstängd av Gud?
Job 19: 8.
24
Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd,
och såsom vatten strömma mina
klagorop.
Ps. 42: 4. 80: 6.
25
Ty det som ingav mig förskräckelse,
det drabbar mig nu,
och vad jag fruktade för, det
kommer över mig.
26
Jag får ingen rast, ingen ro,
ingen vila;
ångest kommer över mig.
Elifas’ första tal: Förmaning till Job att vara
tålig; allenast syndare straffas; en nattlig syn.
Därefter tog Elifas från Teman till
orda och sade:
2
Misstycker du, om man dristar
tala till dig?
Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3
Se, många har du visat till rätta,
och maktlösa händer har du stärkt;
4
dina ord hava upprättat den, som
stapplade,
och åt vacklande knän har du givit
kraft.
5
Men nu, när det gäller dig själv,
bliver du otålig,
när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6
Skulle då icke din gudsfruktan
vara din tillförsikt
och dina vägars ostrafflighet ditt
hopp?
7
Tänk efter: när hände det, att en
oskyldig fick förgås?
Och var skedde det, att de redliga
måste gå under?
8
Nej, så har jag sett det gå, att
de som plöja fördärv
och de som utså olycka, de skörda
ock sådant;
Job 15: 35. Ords. 22: 8. Hos. 8: 7. 10: 13.
Gal. 6: 7 f.
9
för Guds andedräkt förgås de,
och för en fnysning av hans näsa
försvinna de.
Jes. 11: 4.
10
Ja, lejonets skri och rytarens
röst måste tystna,
och unglejonens tänder brytas ut;
11
det gamla lejonet förgås, ty det
finner intet rov,
och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12
Men till mig smög sakta ett ord,
mitt öra förnam det likasom en
viskning.
13
När tankarna svävade om vid
nattens syner
och sömnen föll tung på människorna,
14
då kom en förskräckelse och
bävan över mig,
med rysning fyllde den alla ben i
min kropp.
15
En vindpust for fram över mitt ansikte,
därvid reste sig håren på min kropp.
16
Och något trädde inför mina ögon,
en skepnad, vars form jag icke skönjde;
och jag hörde en susning och en röst:
17
"Kan då en människa hava rätt mot Gud
eller en man vara ren inför sin skapare?
Job 15: 14 f. 25: 4 f. Ps. 143: 2.
18
Se, ej ens på sina tjänare kan
han förlita sig,
jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19
huru mycket mer då dem, som
bo i hyddor av ler,
dem som hava sin grundval i stoftet!
2 Kor. 5: 1.
De krossas sönder så lätt som mal;
20
när morgon har bytts till afton,
ligga de slagna;
innan man aktar därpå, hava de
förgåtts för alltid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
