Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Job - 29 Kapitlet. Jobs slutbetraktelse: Med saknad påminner han sig, huru lycklig och aktad han fordom var. - 30 Kapitlet. Fortsättning av Jobs slutbetraktelse: Klagan över att hans forna lycka har vänt sig, så att till och med de föraktligaste uslingar nu anse sig bättre än han; plågorna unna honom ej heller ro; Gud själv har blivit hans fiende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ryckte rovet undan hans tänder.
18
Jag tänkte då: "I mitt näste
skall jag få dö,
mina dagar skola bliva många såsom
sanden.
19
Min rot ligger ju öppen för vatten,
och i min krona faller nattens dagg.
20
Min ära bliver ständigt ny,
och min båge föryngras i min
hand."
21
Ja, på mig hörde man då och väntade,
man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22
Sedan jag hade talat, talade
ingen annan;
såsom ett vederkvickande flöde
kommo mina ord över dem.
23
De väntade på mig såsom på regn,
de spärrade upp sina munnar såsom
efter vårregn.
24
När de misströstade, log jag
emot dem,
och mitt ansiktes klarhet kunde de
icke förmörka.
25
Täcktes jag besöka dem, så
måste jag sitta främst;
jag tronade då såsom en konung i sin skara,
lik en man, som har tröst för de sörjande.
Fortsättning av Jobs slutbetraktelse: Klagan
över att hans forna lycka har vänt sig, så att
till och med de föraktligaste uslingar nu anse
sig bättre än han; plågorna unna honom ej
heller ro; Gud själv har blivit hans fiende.
Och nu le de åt mig,
människor som äro yngre till
åren än jag,
män vilkas fäder jag aktade ringa,
ja, ej ens hade velat sätta bland
mina vallhundar.
2
Vad skulle de också kunna gagna
mig med sin hjälp,
dessa människor, som sakna all
manlig kraft?
3
Utmärglade äro de ju av brist
och svält;
de gnaga sin föda av torra öknen,
som redan i förväg är öde och
ödslig.
4
Saltörter plocka de där bland snåren,
och ginströtter är vad de hava till mat.
5
Ur människors samkväm drivas de ut,
man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6
I gruvliga klyftor måste de bo,
i hålor under jorden och i bergens
skrevor.
7
Bland snåren häva de upp sitt tjut,
under nässlor ligga de skockade,
8
en avföda av dårar och ärelöst folk,
utjagade ur landet med hugg och slag.
9
Och för sådana har jag nu blivit en visa,
de hava mig till ämne för sitt tal;
Job 17: 6. Ps. 69: 12 f. Klag. 3: 14, 63.
10
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,
de hava ej försyn för att spotta åt mig.
Job 19: 19.
11
Nej, mig till plåga, lossa de alla band,
alla tyglar kasta de av inför mig.
12
Invid min högra sida upphäver sig ynglet;
mina fötter vilja de stöta undan.
De göra sig vägar, som skola leda
till min ofärd,
13
stigen framför mig hava de rivit upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
