Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pauli första bref till korintierna - 5 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pauli första bref till korintierna.
De ansågos äfven af hedningarna såsom
något synnerligen afskyvärdt. — Af
apostelens ord torde man kunna sluta, att
hustrun icke tillhört den kristna
församlingen, emedan han väl då skulle hafva
bestraffat äfven hennes, och ej blott
mannens, brottsliga förhållande. Huruvida
hennes man ännu lefde, derom se anm. till
2 Kor. 7: 12. Om han lefde, så har man
att tänka sig, att hustrun skilt sig ifrån
hoDom och gift sig med hans son.
2. Ocli I ären upplåsta’^’ ocli
liafveii icke snarare blifvit
be-dröfvade,på det att den, som
föröfvat denna gerning, måtte
drifvas ifrån eder.f
* Midt under det, att sådan styggelse
förekommer i eder församling, kunnen I
vara uppblåsta öfver eder inbillade
förträfflighet. Se kap. 4: o följ.
Det ord, som apostelen här
begagnar, är det i grekiska språket vanliga
uttrycket för sorg och klagan öfver döda.
Paulus vill säga: Hellre än att vara
uppblåsta, hadeu I bort sörja mannen såsom
en död lem af församliugen och skilja
honom ifrån eder.
j Ordagrant: tagas hört frän eder midt.
3. Tj jag, "^’ som visserligen till
kroppen är frånvarande men till
anden närvarande, har redan
öfver den, som på detta sätt"^’-’
be-drifvit detta, såsom närvarande t
beslntit
Kol. 2: 5. 2 Kor. 10: 1.
* Det ligger i grundtexten starkt
eftertryck på ordet jag. Paulus betonar
der-med sin apostoliska myndighet.
** På hvad sätt mannen hade utfört sin
skändliga gerning, nämner apostelen icke.
t såsom om jag vore närvarande. Hade
Paulus varit der, så hade ingen kunnat
bestrida hans apostoliska domsrätt.
4. att, sedan I och min ande
blifvit i herrens Jesu namn
församlade,"^’ med vår herres Jesn
Kristi kraft
* sedan I uti herrens Jesu namn hafven
samlats till församlingssammankomst, vid
hvilken jag i min ande är närvarande.
** icke af egen makt utan med den
makt, som tillhör Jesus, och som Jesus
gifvit åt mig. Jemför Joh. 20: 2 3.
Kap, 12: 28 — 3 1.
5. öfverlemna den, som är
sådan, åt satantill köttets
för-derf, på det att anden må varda
frälst t på herrens Jesu dag.ft
* Med detta uttrycker apostelen den
högsta grad af bannlysning. Att utesluta
den brottslige ur församlingen, det var den
högsta stra%rad, som församlingen egde
att tillämpa. Och den borde hon redan
hafva tillämpat på denne man, om hon
hade handlat rätt (v. 2). Att öfverlemna
åt satan var en ändå högre straffgrad, som
endast en apostel kunde använda, emedan
en särskild makt var gifven åt honom just
i egenskap af apostel. Jemför 1 Tim. 1:
20, 2 Kor. 13: 10. Derför säger han ock:
Jag har beslntit att öfverlemna honom.
Att Öfverlemna åt satan innebar, att den
brottslige, på samma gång han uteslöts ur
församlingen, äfven lemnades i satans våld
för att af honom kroppsligen plågas. Man
må härmed jemföra Job 2: 6 f., der herren
just på det sättet lemnar Job i satans hand
för att af honom kroppsligen plågas.
Andra exempel på apostlarnas makt i detta
afseende kan man se i domen öfver
Ana-nias och Saphra (Ap. Gr. 5: 5, 9, 10).
Jemför äfven historien om Elymas i Ap.
G. 13: 9 följ.
** icke till kroppens utan till köttets
förderf. Det kroppsliga lidandet skulle
blifva ett medel att undertrycka och döda
köttet, d. v. s. döda den genom synden
förderfvade och till det onda benägna
adamitiska naturen, som hos denne man
hade tagit öfverhand på ett så
förskräckligt sätt. Man må härmed jemföra 2 Kor.
12: 7, der Paulus talar om, huru han
sjelf måst uthärda ett lidande, sannolikt
kroppsligt, som satan tillfogade honom,
och som enligt Guds plan äfven hos
honom skulle tjena till att döda köttet, på
det han icke måtte förhäfva sig.
t Om köttet hos mannen blefve
dö-dadt, så kunde anden varda frälst, annars
icke. Och Paulus uttalar sitt vissa hopp,
att mannens öfverlemnande åt satan skulle
hafva denna följd. Visserligen skulle det
icke vara satans afsigt att genom
pinandet befordra hans frälsning, utan tvärtom
att i grund förderfva honom. Men det
skulle dock i verkligheten enligt Guds
afsigt, som äfven var apostelens, tjena
mannen till frälsning. Hvad Paulus här
gjorde, var således på samma gång ett
uttryck af helig vrede och ett yttersta
räddningsmedel för mannen. — Att apostelen
endast säger om anden, att den skall
varda frälst, dermed förnekar han natur-
— 127 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
