Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes uppenbarelse - 11 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes uppenbarelse.
Kap. 17 (tilläggsanm.).
mät den icke, ty den har blifvit
gifven’’’-^= åt hedningarna^ f och de
skola trampa den heliga staden ff
i fjratiotvå månader, f*
Upp. 13: 5.
d. v. s. lemna den samma. Att
herren begagnar det starka uttrycket »kasta
ut», det sker med hänsyn till den
förka-stelsedom, som skulle gå öfver Jerusalem.
** enligt Guds rådslut,
t Orsaken, hvarför den icke skulle
mätas, var således den, att den hade blifvit
gifven åt hedningarna. Deraf har man då
att draga den slutsatsen, att sjelfva templet
icke skulle gifvas i hedningarnas våld, och
att det just derför skulle mätas. I
verkligheten vardt dock äfven det förstördt.
Domen öfver Jerusalem vardt vida värre,
än Johannes väntade. Märk för öfrigt,
huru dessa ord visa, att uppenbarelseboken
är skrifven före Jerusalems förstöring.
fj- Jerusalem kallas den heliga staden,
icke derför att dess innevånare voro
heliga, utan derftir att det var utkoradt till
att vara Guds helgedoms stad. Att
hedningarna skulle trampa Jerusalem,
betecknar, att de enligt Guds rådslut skulle
såsom segrare herska derinne.
t’-’ d. v. s. tre och ett hälft år (jemför
Dan. 7: 25, 12: 7, Upp. 12: 14). Efter
all sannolikhet har man icke att fatta de
här nämda tre och ett hälft åren alldeles
efter bokstafven. Till grund för
tidsbestämningen ligger troligtvis den tid af tre
och ett halft år (167—164 f. Kr.), under
hvilken Antiokus Epifanes innehade den
heliga staden och helgedomen (jemför Dan.
7: 2 6). Något liknande väntade
Johannes nu.
3. Och jag skall gifva"= åt
mina två vittnen,och de skola
profetera i ett tusen tvåhundra
sextio dagar, t klädda i säckar.ff
Upp. 12: 6.
* Dessa ord äro icke talade af Kristus
utan af en ängel i Kristi namn, såsom man
kan se af v. 8, der rösten nämner om
herren såsom om en annan person.
Rösten talar icke om två vittnen i
allmänhet utan om två bestämda vittnen.
f d. v. s. i fyratiotvå månader eller
tre och ett halft år, alltså under hela den
tid, som hedningarna trampa den heliga
staden. Att det här icke, såsom i v. 2,
säges fyratiotvå månader utan i stället ett
tusen tvåhundra sextio dagar, beror derpå,
att vittnena tänkas såsom profeterande
hvarje dag.
tt De uppträda såsom botpredikanter.
Jemför Jer. 4: 8, Jon. 3: 5.
4. Dessa äro de två oljoträden
och de två ljusstakarna, som äro
stående inför jordens herre.
Sak. 4: 3, 11, 14.
Dessa ord äro hemtade ur Sak. 4
kap. Der skådar profeten i en syn en
gyllene ljusstake med sju lampor (en afbild af
Guds församling) och der bredvid två
oljoträd, ett till höger och ett till venster.
Från dessa oljoträd mottager ljusstaken
sin olja. De begge oljoträden beteckna
de två »oljobarnen», som stå inför hela
jordens herre (v. 14). Dermed menas
Se-rubabel och öfverstepresten Josua. Dessa
framställas alltså här såsom förebilder till
de två vittnena.
5. Och om någon vill skada
dem/=’ så går eld ut ur deras mun
och förtär deras fiender, och
om någon vill skada dem, måste
han dödas på detta sätt.
nämligen så länge den
verksamhetstid varar, som Gud bestämt åt dem.
Att dessa ord böra fattas bokstafligt,
synes af det närmast följande, der det
säges, att den, som uppträder emot vittnena,
slcall varda dödad på detta sätt, d. v. s.
af den eld, som går ut ur deras mun. Här
är alltså fråga om någonting
öfvernatur-ligt, som icke får genom någon andlig
ut-tydning borttolkas. Till grund för
skildringen torde ligga den gammaltestamentliga
historien om, huru Elias genom sitt ord
kallade ned eld af himmelen, som förtärde
hans fiender (2 Kon. 1: lo följ.).
6. Dessa hafva makt att
tillsluta himmelen, att regn icke må
falla under deras i^rofetias dagar,
och de hafva makt öfver vattnen
att förvandla dem till blod och
att slå jorden med hvarje plåga,
så. ofta som de vilja.
1 Kon. 17: 1. Luk. 4: 25. 2 Mos.
7: 19 f. Upp. 16: s.
Denna skildring stödjer sig dels på
den gammaltestamentliga berättelsen om,
huru Elias genom sin bön tillslöt
himmelen, så att det icke regnade på tre och
— 645 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
