- Project Runeberg -  Bibeln / Nya testamentet. Ny översättning med förklarande anmärkningar av P. Waldenström, fjärde upplagan, 1921. Första delen /
77

(1917)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Matteus - 15 Kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Evangelium enligt Matteus.

Kap.
15:22-28.

** Hon kom över gränsen från Ty rus’
och Sidons område till det ställe i
Ga-lileen, där Jesus var.

f Dotterns nöd gjorde hon till sin
egen.

ff d. v. s. Messias. Hon hade
naturligtvis från det närbelägna Galileen
hört ryktet om, att Jesus skulle vara
Messias; och judarnas väntan efter
Messias var av gammalt vida omkring
bekant.

23. Men han svarade henne
icke ett ord. Och hans lärjungar
kommo fram och bådo honom,
sägande: Skilj henne från dig;*
ty hon ropar bakefter oss.**

* d. ä. hjälp henne och låt henne
gå. Ty så plägade Jesus skilja
hjälp-behövande från sig.

** Jesus befann sig alltså ute på
vägen, gående undan kvinnan. Men
hon följde efter och ropade.

24. Men han svarade och sade:
J.ag har icke blivit utsänd utom
till de förlorade fåren av Israels
hus.*

Matt. 10: 6. Apg. 13: 46.

* Jesus skulle i sitt kötts dagar
enligt Guds kallelse hålla sig inom
judafolket. Först efter sitt förhärligande
skulle han komma till hedningarna
genom den apostoliska predikan (Matt.
28: 19, Joh. 10: 16, Ef. 2: 17). Det var
medvetandet om denna kallelse, som
enligt hans egen uttryckliga
förklaring-gjorde, att han drog sig undan
kvinnan. Och denna förklaring utesluter
all tanke på förställning. Den trohet,
med vilken Herren höll sig inom de
av Fadern för honom utstakade
gränserna, hör till de stora dragen i hans
verksamhet.

25’. Men hon kom och tillbad
honom, sägande: Herre, hjälp
mig.

26. Men han svarade och sade:
Det är icke tillåtet* att taga
barnens** bröd och kasta det åt de

små hundarna.t

* Enligt en annan läsart: Det är
icke gott (rätt).

** Med barnen menas judarna,
vilka barnaskapet tillhörde (Rom. 9:4).
Jesu hela jordiska verksamhet var av
Fadern bestämd åt dem och skulle
därför icke ägnas åt hedningarna. Den
vanliga uppfattningen, att Herren
endast ställde sig så för att pröva kvin-

nans tro, saknar all grund i den enkla
berättelsen.

f Hedningarna kallades av judarna
hundar, och med anledning därav är
bilden vald. Därmed vill dock Herren
alls icke hava sagt, att han för sin
egen del gillade detta judarnas sätt att
betrakta hedningarna. Ett likartat
uttryckssätt läses i 2 Petr. 2: 22, där
aposteln på avfällingar använder
ordspråket om hunden, som vänder åter
till sin spya, och svinet, som, sedan det
är tvaget, åter vältrar sig i träcken.
Klart är, att aposteln med denna
användning alldeles icke vill hava erkänt
det såsom rätt att föraktligt kalla
avfällingar för hundar och svin.
- Att
Herren här säger: De små hundarna,
kommer därav, att han i bilden tänker
på de små favorithundar, vilka ofta
finnas i husen, och vilka vid familjens
måltider vanligen hava sin plats under
bordet eller springa omkring
detsamma. I detta av Frälsaren valda uttryck
är utplånat det föraktliga, som låg i
judarnas sätt att benämna
hedningarna, då de kallade dem för hundar.

2i7. Men hon sade: Ja,
Herre,* ty även de små hundarna äta
av de smulor, som falla ifrån
deras herrars bord.**

* du talar rätt.

** Det är icke tillbörligt att taga
harnens bröd och kasta åt de små
hundarna, ty hundarna få ju sin del
-
även de
- nämligen de smulor, som
falla från deras husbönders bord.
-
Alltid har husbonden någon bit även
åt hunden, utan att han därtill
behöver taga något från barnen. Icke
behövde Herren taga något från judarna
för det, att han lät en smula av sitt
överflöd falla åt en hedning.

28. Då svarade Jesus och eade
till henne: O kvinna, etor är din
tro. Ske dig, såsom du vill. Och
helbrägdagjord vart hennes
dotter från den stunden.*

* Hennes ihärdiga tro övervann
honom, och han överskred sin närmaste
kallelses gränser. Är det stort av en
Guds tjänare, i vad kallelse han än
må vara satt, att i allmänhet troget
bliva inom de gränser, som Gud för
honom utstakat, så är det ock stort, att
han vid särskilda tillfällen på en
särskild fingervisning av Gud vet att
överskrida dessa gränser. För Jesus låg en
sådan fingervisning i kvinnans
ihärdiga och ödmjuka tro.

[–-]

{+—+} 77
-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:08:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bibeln/wald1921/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free