Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Matteus - 25 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evangelium enligt Matteus. Kap. 25::
41-46.
3), och åt dem närmast bereddes den
eviga elden. Jämför kap. 8: 29.
Människorna hava genom synden trätt i
skuldgemenskap med de onda andarna
och förfalla nu åt samma fördömelse
som de. Om djävulens änglar se 2 Kor.
12: 7, Upp. 12: 7.
42. Ty jag vart hungrig, och
I gåven mig icke att äta; jag
vart törstig, och I gåven mig icke
att dricka;
43. jag var främling, och I
härbärgeraden mig icke; naken,
och I kladden mig icke; sjuk och
i fängelse, och I sågen icke till
mig.*
* Märk. 1:o) att Herren icke
nämner några grova brott såsom hor, mord,
stöld 1. d. utan endast
underlåtenhetssynder, som till utseendet äro
obetydliga. Han hade nämligen här framför
sig icke den i grova synder levande,
ogudaktiga världen (Rom. 1:
26-32)
utan sådana människor, som trott på
honom såsom Messias samt tillhört den
kristna församlingen, men vilkas tro
blivit utan frukt (se anm. till v. 32);
2: o) att Herren icke nämner ett ord
om de goda gärningar, som de hava
gjort. Ty de gärningar, som de gjort
andra människor till tjänst, hava de
icke gjort åt honom. Dessa gärningar
hava aldrig varit frukter och uttryck
av deras hj ärteställning till honom och
hava därför icke varit i högsta mening
goda. Fördenskull hava de icke
heller haft något evighetsvärde.
44. Då skola de svara, även
de, sägande: Herre, när sågo vi
dig hungrig eller törstig eller
såsom främling eller naken eller
sjuk eller i fängelse och tjänade
dig icke?*
* De veta icke med sig någon
försummelse. De hava allt intill denna
stund trott, att det stått väl till med
dem. Jämför kap. 7: 22. De hava icke
mätt sina gärningar efter samma
måttstock som Herren.
45. Då skall han svara dem,
sägande: Sannerligen säger jag
eder: Så vitt I icke g jorden det
åt en enda av dessa minsta, så
gjorden I det icke heller åt mig.*
* Därmed vill Herren icke hava
nekat, att man kan mot hans trogna
göra gärningar, vilka dock icke kunna
räknas såsom gjorda mot honom. En-
dast det, som göres emot dem därför,
att de tillhöra honom, endast detta är
gjort åt honom. Se därom Mark. 9: 41.
Om någon möter mitt barn och gör
detsamma något, vare sig gott eller
ont, därför att det är mitt barn, då
bevisar denna gärning, i vad
hjärteför-hållande han står till mig. Annars icke.
46. Och dessa skola gå bort
till evig tuktan,* men de
rättfärdiga till evigt liv.
Dan. 12: 2. Joh. 5: 29.
* Det grekiska uttryck (xg)
som här i grundtexten begagnas, är
härlett från ett ord (koXoCuv), som
egentligen betyder stympa, avhugga,
kring-skära (t. ex. träd), sedan ock: hålla
inom behöriga skrankor, hålla i tukt,
tadla, straffa. I det Nya testamentet
förekommer även ett annat ord
[vLj.uo-Qélv\ som betyder straffa. Det förra
ordet (KoXdCeiv). begagnas i Apg.
4: 21, 2 Petr. 2: 9 (samt i somliga
handskrifter även 2 Petr. 2:4). Det
därav härledda or det xoÅaOig står utom
här endast i 1 Joh. 4:18. Det senare ordet
förekommer i Apg. 22:5,
26: 11, och ett därav härlett ord
{vifÅtO-Qia), som betyder straff, begagnas i
Hebr. 10: 29. Om skillnaden mellan
dessa ord i det äldre grekiska språket
säger den grekiske filosofen Aristoteles
(död 322 f. Kr.), att det förra
utmärker en tuktan till den tuktades
förbättring, medan det senare betecknar
hämnd, pina. Att emellertid i det Nya
testamentets språkbruk denna skillnad
gått förlorad, synes av Apg. 4: 21, där
det förra ordet (noXdCeiv) utan
avseende på de straffades förbättring står
1 samma betydelse, som det senare
ordet (n^coQéiv) står i Apg. 22: 5. Uti
2 Petr. 2: 9 användes ock det förra
ordet i betydelsen: fördärvas, bortkastas
i det svartaste mörkret till evig tid
(såsom v. 12, 17 visa). Samma
betydelse ligger ock här i ordet tuktan.
.Straffet är ett uttryck av Guds
misshag till synden, varigenom han låter
synden över den syndande själv
utveckla sitt förstörande innehåll (se
anm. till kap. 23: 35). Detta
förnim-mes av människan såsom en pina. I
denna pina ligger visserligen medelbart
en eggelse för människan till
omvändelse. Men där denna omvändelse icke
följer, fortfar dock straffet. Ty Guds
misshag till synden kan icke upphöra,
så länge han är rättfärdig och synden
[–-]
{+—+} 139
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
