Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Matteus - 26 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap, 26:
7-14. Evangelium enligt Matteus.
* Enligt Johannes’berättelse värdet
Maria, Lasarus’ syster.
[-?.-]
{+?•+} Johannes säger, att hon smorde
hans fötter. Det var en allmän sed,
att man, för att hedra gäster, smorde
deras huvud med olja (se Luk. 7:46).
Möjligt är, att Maria smort både
huvud och fötter, och att det senare i
synnerhet fäst sig i Johannes5 minne
såsom uttryck av en synnerlig
ödmjukhet och kärlek.
t Om sättet att ligga till bords se
anm. till kap. 9: 10.
8. Men när lärjungarna fingo
se det, vordo de misslynta,*
sägande: Viartill denna förlust?**
* Johannes, som berättar
noggrannare, säger, att det var Judas Iskariot,
som vart misslynt. Matteus berättar
ofta summariskt. Jämför till kap. 27:
44, 28: 9 f. Dock är icke omöjligt, att
de andra tänkte på samma sätt som
Judas, ehuru av annan bevekelsegrund.
Judas ville komma åt penningarna
(Joh. 12: 6).
** Han ansåg den summa
penningar, som utgivits för smörjeisen,
såsom en ren förlust.
9. Ty detta kunde säljas till
högt pris* och givas åt fattiga.**
* för trehundra denarier (Jon.), för
mer än trehundra denarier (Mark.).
En denarie var vid pass 60 öre;
trehundra denarier alltså omkring 180
kronor. Enligt den romerske
författaren Plinius kunde ett skålpund
nar-dusolja stundom kosta ända till
fyrahundra denarier. Av detta synes, att
Maria, Marta och Lasarus varit
mycket förmögna.
** Men detta sade han icke därför,
att han bekymrade sig om de fattiga,
utan emedan han var en tjuv och
hade pungen (Joh.). Sålunda klädde han
sin girighet i det vackra skenet av
omsorg om de fattiga!
10. Men när Jesus märkte
det, sade han till dem: Varför
bereden I kvinnan bekymmer?
Ty en god* gärning har hon
gjort mot mig.
* I grekiska språket brukas ofta,
för att beteckna något sedligt gott, ett
ord, som egentligen betyder skön. Så
även här. På samma sätt säga även
vi ofta, att »det och det var vackert
handlat», »det var en vacker gärning»,
när vi vilja utmärka något gott, som
någon gjort. Det goda är alltid skönt. [–.-]
{+—.+} Märk för övrigt, huru Kristus grun-
dade sitt omdöme på kärleken, medan
lärjungarna grundade sitt på nyttan»
Herren tillåter aldrig, att man tadlar
det, som kärleken gör.
11. Ty alltid haven I de
fattiga bland eder,* men mig haven
I icke alltid.
* och när helst I viljen, kunnen I
göra dem gott (Mark.).
12. Ty när denna (kvinna)
slagit ut* denna smör jelse över min
kropp, så har hon gjort det för
att tillreda mig till begravning.**
* Hon icke bara smorde Herren med
några droppar, som hon hällde på
honom, utan hon bokstavligen slog ut all
smörjeisen över honom, i det hon
sönderbröt själva kärilet (Mark. 14:3).
Alltsammans skulle hennes Herre hava.
** Såsom vore jag redan död.
Judarna plägade nämligen smörja de
avlidnas kroppar och inlägga dem i
kryddor för att försena förruttnelsen.
Denna sed torde de hava fört med sig från
Egypten, där lik balsamerades så, att
man ännu efter några tusen år
påträffar dem ganska väl bibehållna. Se
1 Mos. 50: 2, Mark. 16: 1, Joh. 19: 39.
De kostnader, som nedlades på de
dödas smörjande, ansågos aldrig vara
någon »förlust», och därför, menar
Herren, borde man även lämna Maria i
fred. Ty det, som hon gjorde, skedde
till hans begravning. I Marias
handling låg något profetiskt och högre, än
hon själv var medveten om. Hon själv
tänkte blott på att visa sin kärlek och
vördnad.
13. Sannerligen säger jag
eder: Varhelst detta
evangelium* varder predikat i hela
världen, skall även det, som denna
(kvinna) har gjort, varda
omtalat till hennes åminnelse.
* d. v. s. det evangelium, som han
där vid bordet talade. Detta var
naturligtvis, såsom alltid annars,
frälsningens evangelium.
14. Då* gick en av de tolv,
han som kallades Judas Iskariot,
bort till översteprästerna
Matt. 10: 4.
* Denna händelse omtalas även i
Mark.
14:10-11, Luk.
22:3-6. Huruvida ordet då är att hänföra till den
näst förut omtalade måltiden i Betania
eller till det, som omtalas i v.
1-5, så
att Judas’ ankomst hos fienderna in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
