Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Matteus - 26 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap.
26:41-47. Evangelium enligt Matteus.
f Lärjungarna voro nog i anden d.
ä. i hjärta och sinne trogna och villiga
att för sin Mästare lida och offra allt.
Men i deras kött bodde ännu kvar
rädsla för människor, rädsla för
lidande, begär efter bekvämlighet, efter
ära o. s. v., och det gjorde dem svaga.
Därför var ock faran stor. Genom att
hålla sig vakna och bedja hade de dock
kunnat segrande genomgå henne. Nu
dukade de under.
- Frälsarens ord
hava för övrigt sin tillämpning på hela
den troendes liv. Detta liv är en
fortgående kamp mot frestelser, i vilken
kamp andens villighet till det goda
röner ett ständigt motstånd av köttet,
uti vilket ännu benägenhet till det
onda bor kvar (se Gal. 5: 17). Skall nu
anden segra och icke till följd av
köttets svaghet besegras av frestelsen, så
måste den troende vaka och bedja. Av
Gud är det den stora kraften kommer,
och genom bön i uthållande vaksamhet
är det den erhålles (Kol. 4:2). Att
vaka är att vara på sin vakt, så att man
icke varder av fienden överrumplad.
Jämför 1 Kor. 16: 13, 1 Tess. 5: 6, 2
Tim. 4:5, 1 Petr. 4:7, 5:8, Upp.
16: 15. Denna vaksamhet kan och
måste under olika förhållanden yttra sig
på många olika sätt. Understundom
kan därtill höra att även lekamligen
hålla sig vaken. Ett sådant fall var
här i Getsemane för handen för
lärjungarna.
42. Åter för andra gången
gick han bort och bad, sägande:
Min Fader, om detta* icke kan
gå** (ifrån mig), med mindre jag
druckit det, så ske din vilja.t
* d. v. s. detta, som jag skall dricka.
?? Om ordets betydelse se till v. 39.
f Märk stegringen i Herrens bön.
Den första gången bad han om
befrielse från lidandet, om det annars vore
möjligt. Men han uttalade på samma
gång sin visshet, att Faderns vilja
skulle ske. Den andra gången bad han
endast, ått Faderns vilja måtte ske.
Vad han första gången hade uttryckt
såsom en visshet, det uttryckte han
andra gången såsom sin önshan. Det
var lydnaden intill korsets död (Fil. 2:
8), som gav sig uttryck i dessa ord.
Därmed var segern väsentligen
vunnen. Denna Kristi lydnad är det, som
utgör utgångspunkten för människans
rättfärdiggörelse och frälsning.
Jämför Rom. 5: 19.
43. Och han kom och fann
dem åter sovande, ty deras ögon
voro tyngda.
44. Och han lämnade dem*
och gick åter bort och bad för
tredje gången, åter sägande
samma ord.**
* säkert full av bedrövelse vid
tanken på deras svaghet och därav
beroende, snart förestående fall. Kanske
var det denna bedrövelse, som drev
honom bort att åter igen bedja. Han
behövde ny kraft av Gud för att
övervinna det nedslående intryck, som
lärjungarnas sömn gjorde på honom.
Aldrig har Herrens sanna
mänsklighet framstått så som vid själskampen
i Getsemane.
** som i v. 42.
45. Då kom han till
lärjungarna och sade till dem: Soven
numera och vilen eder.*
- Se,
stunden har kommit nära, och
Människans son överlämnas** i
syndarest händer.
* När det icke hjälpt att säga:
»Vaken!» så giver sig hans hjärtas djupa
smärta luft i det motsatta förebrående
utropet: »Ja väl, soven då numera och
vilen eder!» Jämför något liknande i
kap. 23: 32, Joh. 13: 27. Men strax
som Herren sagt dessa ord, får han se
den fientliga skaran nalkas, och genast
avbryter han sin förebråelse för att
väcka dem. När faran är nära, gäller
det icke att straffa utan att rädda.
** Han säger: överlämnas, och
icke: »skall överlämnas», emedan det
var alldeles omedelbart förestående.
Jämför anm. till kap. 3: 10.
t d. v. s. översteprästernas,
fariséernas och skriftlärarnas. Märk, huru
han, genom att kalla dem »syndare»,
framställer sig själv såsom den helige.
46. Stan upp, låtom oss gå;*
se, den som överlämnar mig, har
kommit nära.
* fienden till mötes.
47. Och* medan han ännu
talade, se, då kom Judas, en av
de tolv,** och med honom en stor
folkskara,t med svärd och stavar,
från översteprästerna och folkets
äldsta.
* Denna händelse omtalas även i
Mark.
14:43-52, Luk.
22:47-63. Se
ock Joh. 18:
2-11.
?? Se v. 14. Jämför ock Mark. 14:
[–-]
{+—+} 148
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
