Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Markus - 4 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap. 4:11-12.
Evangelium enligt Markus.
stå utanför den kristna församlingen
(se t. ex. 1 Kor. 5:12,13, Kol. 4:5 m. fl.).
12. på det att* de seende skola
se** och icke se, och hörande
höra och icke förstå, att de icke
någonsint må omvända sig och
det varda dem förlåtet.tt
Jes. 6:9, 29: 10. Joh. 12: 40. Apg.
28: 26.
* Framställningen här är annorlunda
än hos Matteus. Enligt Markus låg det
en Guds dom däri, att Jesus inhöljde
Guds rikes hemlighet i liknelser. De
otrogna hade själva förhärdat sitt
hjärta samt tillslutit sina ögon och öron,
»på det de icke måtte se med ögonen
och med öronen höra och med hjärtat
förstå och omvända sig» (Matt. 13:15).
Och när de det hade gjort, talade
Herren även så,, att de icke skulle förstå,
vad de hörde. Sålunda vederfors dem
en Guds dom motsvarande deras eget
förhållande. Men denna dom var icke
en oåterkallelig förkast elsedom. Det
visa redan profetens ord i Jes. 6: 11.
Ty när Herren hade befallt honom att
gå och »förstocka folkets hjärta»,
frågade profeten: »För huru lång tid,
Herre?» Och Herren svarade: »Till dess
städerna varda öde, så att ingen bor i
dem, och husen varda utan folk, och
landet varder ödelagt och förhärjat,
och Herren har fört folket i fjärran
land». Detsamma framgår ock av
Matteus’ sätt att återgiva Frälsarens svar
till lärjungarna. Man kan ju icke
tänka sig, att Matteus skulle låta
Frälsaren säga raka motsatsen till det, som
han enligt Markus skall hava sagt. När
Herren inhöljde Guds rikes hemligheter
i liknelser, låg alltså däri en Guds dom,
men denna dom var tillfällig och
tjänade själv såsom medel för högre
ändamål. Den hade nämligen en
uppfostrande betydelse. Hade folket velat
sanningen, så hade ock Herren oförtäckt
uttalat henne. Nu ville folket icke
sanningen, därför skulle sanningen också
undandragas dess blick. Men detta
skedde icke så, att Herren ingenting
talade, utan så att han talade men i en
sådan form, att folket icke förmådde
fatta den sanning ell&r hemlighet, som
låg bakom orden. På samma gång detta
framställningssätt alltså å ena sidan
undangömde sanningen för folket, var
det däremot å andra sidan ägnat att
fästa dess uppmärksamhet, reta dess
nyfikenhet, egga det till begrundande
och frågande samt således rycka det
upp ur dess försoffning och göra det
moget för sanningens uppenbarande och
mottagande. Från denna senare
synpunkt är det, som Matteus framställer
Frälsarens förfarande, medan Markus
framställer det ifrån den förra. Därav
förklaras olikheten mellan de bägge
evangelisterna, utan att i denna
olikhet ligger någon motsägelse.
** Det begagnas i grundspråket två
olika ord för att uttrycka se. Det ena
uttrycker, att man bara ser något för
sina ögon, det andra däremot, att man
ser, vad det är, uppfattar det. Jämför
kap. 5: 32, 8: 24.
[-.f*-]
{+•f*+} så länge de bliva i detta tillstånd.
Det grekiska uttrycket kan ock
översättas: på det att icke en gång, eller:
på det att icke till äventyrs. Det
ändamål, som Herren avsåg, var
naturligtvis icke det, att de icke skulle omvända
sig, utan tvärt om. Ty om de omvände
sig, ville han borttaga täckelset från
deras ögon, så att de ock skulle kunna
se sanningen (jfr 2 Kor. 3:
14-16).
De här tillagda orden: »på det de icke
må omvända sig», äro därför att förena
med de närmast föregående. De
utsäga icke, vad Herren åsyftade därmed,
att han talade i liknelser, utan vad
följden skulle bliva därav, att folket
icke såg och förstod. Och denna följd
framställes enligt ett vanligt
uttryckssätt (se Matt. 23: 35) såsom ändamål.
Sammalunda tala ock vi ofta. Så säga
vi t. ex.: »Den och den människan flyr
alla tillfällen att höra evangelium, på
det att hon icke någonsin må varda
omvänd och frälst.» Dar framställes
såsom ändamål, vad som egentligen är
en följd. När människan icke vill
sanningen, så skall sanningen ock
undandragas henne, och då skall hon icke
kunna omvända sig och varda frälst,
ft nämligen vad de syndat. Ty
förlåtelsen förutsätter alltid
sinnesändring (se kap. 1:4). För övrigt må
märkas, att vad Matteus efter den
hebreiska texten hos Jesaias kallar
hel-brägdagörelse, det kallar Markus för
syndaförlåtelse. I den gudomliga
syndaförlåtelsen ligger icke blott ett
icke-tillräknande av synderna utan ock en
förlossning från dem. Såsom Luther
säger: »Nu finnas två sätt att förlåta
synder: det första är att driva synderna
ur hjärtat och där ingjuta nåd; detta
gör Gud allena. Det andra är att
förkunna syndernas förlåtelse; detta gör
även den ena människan den andra.
Kristus gör båda delarna;han giver
Anden invärtes i hjärtat; utvärtes för-
180 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
