Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Johannes - 3 Kapitlet - 4 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap.
3:36-4:3. Evangelium enligt Johannes.
Vreden giver sig till känna i straff.
Dessa straff kallas ock i bibeln Guds
vrede. Se därom anm. till Matt. 3: 7. [–-]
{+—+} G-uds vrede är helig, d. v. s. den har
sin grund i hans helighet, vars motsats
synden är. En människas vrede kan
vara lik Guds vrede och vara helig;
men den kan ock vara en syndig vrede.
Den syndiga vreden har sin grund i
hat till personen
- låt vara att detta
hat är framkallat av personens synd
-
och den kallas därför en personlig
vrede. Dess art är, att den vill personen
ont, medan den heliga vreden nitälskar
om personens upprättelse ur synden.
[-’.f*-]
{+’•f*+} Det står icke: kommer, utan:
förbliver. När en människa lever i
synd, är hon under Guds vrede. Genom
tron på Kristus skulle enligt Guds
frälsningsråd syndaren rättfärdigas
från synden och den över honom
vilande vreden sålunda upphävas. Ty där
synd icke vidare är, där är icke heller
vrede. Men när han nu i otro förkastar
Kristus, så förbliver vreden över
honom. Vreden framkallas alltså icke
först genom otron utan är redan där
och förbliver till följd av otron. Och
den förbliver så länge, som syndaren
genom otro förbliver i sina synder. När
han kommit därhän, att sinnesändring
icke vidare är möjlig, skall Guds vrede
för evigt vila över honom. Detta är
det, som här uttryckes med orden: han
skall icke få se liv.
- Märk, huru
tvärt i strid mot detta språks bestämda
ordalydelse det är att lära, att otron
är den enda fördömande synden. All
synds lön är döden (Rom. 6: 23).
4 Kapitlet
Jesus lämnar Judeen för att fara till
Gali-leen och tager vägen genom Samarien (v.
1-
4), kommer till närheten av Sykar, där han
träffar en samaritisk kvinna, med vilken han
samtalar (v.
5-30), samtalar med sina
lärjungar (v.
31-38). Många samariter varda
troende (v.
39-42). Jesus kommer till
Gali-leen och botar där en konungslig mans son
(v. 43-54).
V.
5-26 Tiögm. andra sond. e. trettond. jul. I. [-27-42-]
{+27—42+} högm. tredje sond. e. trettond. jul. I. [-46-53-]
{+46—53+} evangelium tjuguförsta sond. e. tref.
IVTär alltså* Jesus fick veta, att [-?*-*-]
{+¦*-*+} fariséerna** -hade hört:
Je-öuS gör flere lärjungar och
döper än Johannes t
* med anledning av det stora
tilloppet till honom (kap. 3: 26).
** Fariséerna utgjorde det
mäktigaste och inflytelserikaste partiet bland
judarna. Se anm. till Matt. 3: 7. Hos
dem väckte därför Jesu uppträdande
det mesta uppseendet. De sågo sitt eget
anseende hotat genom detsamma.
f Så lydde ordagrant den
underrättelse, som de hade fått. Det uppseende,
som Johannes döparen hade väckt, var
stort nog och för fariséerna tillräckligt
oroande. Man kan då lätt tänka sig, i
vilken sinnesstämning det skulle
försätta dem, när de fingo höra, att Jesus
gjorde ändå flere lärjungar och döpte.
Om förhållandet mellan att göra
lärjungar och att döpa se Matt. 28: 19.
De, som bragte fariséerna den nämnda
underrättelsen, betraktade ock
döpandet såsom det sätt, varpå Jesus i likhet
med Johannes gjorde lärjungar. Huru
ordet »och» sålunda i Nya testamentet
stundom begagnas icke för att tillfoga
en ny omständighet utan för att
angiva en närmare förklaring, därpå se
andra exempel i v. 36, Gal. 6: 16, Hebr.
11:17 m. fl. Jämför anm. till kap. 1:16.
2.
- ehuru Jesus själv icke
döpte, utan hans lärjungar*
-
* Orsaken, varför Jesus icke
personligen döpte, hava bibeltolkare försökt
förklara på flere sätt. Alla dessa
förklaringar bliva dock endast osäkra
gissningar. Att emellertid det av
lärjungarna på Kristi uppdrag förrättade
dopet var och är i egentlig mening ett
Kristi dop, fastän icke utfört av
honom själv personligen, det var rätt
fattat av dem, som bragte fariséerna den
underrättelsen, att Jesus döpte. Se kap.
3: 22, 26. Denna vers innehåller därför
intet beriktigande av det föregående
utan endast en närmare förklaring,
huru det förhöll sig med Jesu döpande.
För övrigt är det alldeles förhastat att
härav draga den slutsatsen, att Jesus
själv aldrig döpt i vatten. Vad som i
v. 2 säges, gäller ju endast hans första
verksamhet i Judeen. Huruvida han
allt framgent och även i andra delar
av landet (t. ex. i Galileen) handlat på
samma sätt, därom veta vi ingenting.
Att han i alla fall fortsatt att döpa,
evad han nu gjort det själv eller genom
lärjungarna, det kan efter kap. 3: 5
tagas för givet.
3. lämnade han Judeen och
for åter* bort till Galileen.
* Han var nämligen kommen från
Galileen till Judeen (kap. 2: 13). Han
lämnade Judeen för att undvika en
onödig sammanstötning med fariséerna
och de faror, som därav kunnat uppstå.
Hans tid var ännu icke kommen.
[–-]
{+—+} 422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
