Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Johannes - 20 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap.
20:17-18. Evangelium enligt Johannes.
mässa från jorden, vilken begynte med
hans död och fulländades genom hans
himmelsfärd.
f Trots deras fall, kallar han dem
ändå bröder. Maria förstår ock genast,
vilka han menar.
[-.ff-]
{+•ff+} Med dessa ord vill han försäkra
dem, att icke blott han själv far upp
till sin Fader, utan även att de en
gång skola förhärligas med honom,
lika visst som hans Fader även är
deras Fader.
18. Maria från Magdala kom
och omtalade för lärjungarna, att
hon hade sett Herren, och att han
hade sagt henne detta.*
* Att till ett sammanhängande helt
med varandra förena de olika
evange-listernas berättelser om
påskmorgonens händelser, möter mycket stora
svårigheter. Dock vilja vi här försöka det.
Vid Jesu död hade apostlarna blivit
förskingrade var och en till sitt (kap.
16:32, Matt. 26:56). Sedan kommo
de icke tillsammans förrän på
söndagen, då de underbara ryktena om, vad
som tilldragit sig vid graven, åter
förde dem samman. Se anm. till v. 2.
Efter sabbatens slut (kl. 6 på
lördags afton) köpte kvinnorna smörjelse
och kryddor för att på söndags
morgon komma och smörja Herrens döda
kropp (Mark. 16: 1). Tidigt på
söndags morgon gingo de alltså ut till
graven: i gryningen, säger Matteus (kap.
28: 1), i soluppgången, säger Markus
(kap. 16: 2), medan det ännu var mörkt,
säger Johannes (kap. 20: 1). Av dessa
uppgifter synes, att det ännu icke var
full dager, när de gåvo sig åstad.
Under vägen undrade de, vem som skulle
hjälpa dem att välta undan stenen från
gravens dörr (Mark. 16: 3). Om
soldatvakten vid1 graven visste de ingenting,
ty den hade blivit ditsatt på sabbaten
(Matt. 27: 62 följ.), och på sabbaten
höllo kvinnorna sig stilla (Luk. 23:56).
När de nu kommo fram emot graven
och sågo upp, fingo de se stenen
av-vältad (Mark. 16: 4). Huru därmed
hade gått till, omtalar Matteus i kap.
28:2 följ. En ängel hade vältat bort
stenen och förskräckt väktarna, så att
de flytt. Kvinnorna gå alltså fram
till graven. När de finna henne tom,
vänder Maria från Magdala genast
om
- möjligt är ock, att hon icke gick
fram till graven med de andra utan
vände, så snart hon såg, att stenen var
avvältad. Hon lopp till Petrus och till
Johannes och sade: De hava tagit
Herren bort, och vi veta icke, var de lagt
honom (Joh. 20: 2). Emellertid stodo
de andra kvinnorna villrådiga kvar
vid graven (Luk. 24: 4). Då
uppenbarade sig för dem en ängel (Mark.
16:5, Matt. 28:5). Att Matteus och
Markus säga en, Lukas däremot två
änglar (Luk. 24: 4), torde bero därpå,
att ingen av dem gör skillnad mellan
den uppenbarelse, som gavs dessa
kvinnor genom en ängel, och den
uppenbarelse, som Maria från Magdala sedan
fick, då hon såg två änglar (Joh. 20:
12). Ängeln tröstade kvinnorna samt
befallde dem gå till lärjungarna, och
särskilt Petrus, och säga dem, att han
var uppstånden (Matt. 28:
5-7, Mark. [-16:6-7,-]
{+16:6—7,+} Luk.
24:5-8). Då lupo
kvinnorna med stor rädsla och glädje för
att omtala, allt för lärjungarna (Matt.
28:8, Mark. 16:8). De visste
naturligtvis, var apostlarna uppehöllo sig. Men
dessa trodde dem icke (Luk. 24: 11).
Utan att möta dessa kvinnor, hade
Petrus och Johannes, på grund av
Marias ord, lupit åstad till graven. De
hade gått en annan gata än dessa. De
funno graven tom, vände om och gingo
hem, var och en till sig. Maria, som
följt efter dem till graven, stod kvar,
när de hade gått. När hon lutade sig
in i graven, fick hon se två änglar,
vilka frågade henne, varför hon grät.
Sedan, när hon vände sig om, fick hon
se Herren, ville tillbedja honom men
hindrades därifrån av honom själv.
Han sände henne med bud till
lärjungarna - allt såsom det fullständigt
omtalas av Johannes i detta kapitel.
Sålunda bevisar det sig vara riktigt,
vad som berättas i (det annars oäkta)
Mark. 16: 9, att Jesus efter sin
uppståndelse visat sig först för Maria från
Magdala.
Innan Maria med det uppdrag, som
Herren hade givit henne, hann fram
till lärjungarna (se anm. till Luk. 24:
24), hade två gått ut från Jerusalem
för att vandra till Emmaus. För dem
uppenbarade Herren sig såsom en
obekant främling på vägen. Sedan blev
han igenkänd av dem under måltiden
i Emmaus, varefter de omedelbart
be-gåvo sig till Jerusalem för att uppsöka
de andra och säga dem, att Herren var
uppstånden. När de kommo fram till
Jerusalem, funno de de elva (utom
Tomas) församlade, vilka nu redan voro
övertygade om, att Jesus var
uppstånden. Herren hade nämligen uppenbarat
sig för Petrus
- var och vid vilken tid
på dagen, är ovisst. Se om allt detta
Lukas’ omständliga berättelse i kap. [-24:13-35.-]
{+24:13—35.+} Medan lärjungarna talade
[–-]
{+—+} 550
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
