Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Läran om frälsningen (Soteriologi) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försoningen ett oändligt värde, medan hans gudom och mandom i
förening bilda ett mäktigt inflytande att vinna överträdarnas hjärtan och
bringa dem under kärlekens herravälde (1 Tim. 2: 5; Eb. 7: 25),
Föreningen mellan gudomen och mandomen i Jesu Kristi person
är oupplöslig och evig. Såsom Logos eller Ordet steg han ned ifrån
himmelen, såsom gudamänniska eller Människoson steg han upp dit,
varifrån han nedstigit. Den andre personen i gudomen har genom
människoblivandet på ett verkligt sätt iklätt sig människonaturen. I
himmelsfärden har den förklarade mänskligheten i gudamänniskans
person bestigit världsalltets tron. Samma gudamänsklige Frälsare är
ock personligen och genom sin ande allestädes närvarande för att leda
och betrygga framgången av sitt rike (Mtt. 28:20).
Man har ansett, och det icke utan skäl, att läran om de båda
naturerna i Jesu Kristi person är en av troslärans hårdaste knutar, om
icke rent av den hårdaste. Huru man under de århundraden, som
följde omedelbart på apostlarnas verksamhetstid, och även sedan,
arbetat på lösningen av problemet om Jesu Kristi gudamänskliga
person, skola vi i ett kommande kapitel söka något närmare beröra.
Innan vi lämna frågan om Kristi person, torde vara lämpligt att
ägna någon uppmärksamhet åt det spörsmål vi blott flyktigt berörde,
möjligheten eller omöjligheten för Jesus Kristus att synda, då han var
i köttet.
Att vår Frälsare frestades till synd, det veta vi. "Han blev av
Anden förd upp i öknen, för att han skulle frestas av djävulen" (Mtt.
4: 1). Att djävulen icke frestar, såsom Gud gör, det vill säga, prövar,
sätter på prov, för att stadfästa i det goda, är klart såväl från vår
egen erfarenhet som från skriften. Djävulens frestelse är en lockelse,
en förförelse till ont, till synd. Kristus blev hårt frestad eller ansatt
på detta sätt, men bevisar det möjligheten att falla? Utgången talar
för motsatsen. Angreppet på en fästning är intet bevis för dess
in-taglighet.
Kristi frestelser voro syndfria och i så fall olika de flesta våra
eller åtminstone en viss klass av våra. "Vi hava en översteprest, som
har varit frestad i allting, likasom vi, dock utan synd" (Eb. 4:15).
Våra frestelser till synd äro i de flesta fall inre, det vill säga, de
hava sin rot eller upprinnelse i syndiga lustar och begär, i vår onda,
av synden fördärvade natur. "Närhälst någon frestas, så är det av sin
egen begärelse (epithumia), som han dragés och lockas" (Jk. 1:14).
Jesus, vars mänskliga natur var ren, helig och syndfri, kunde icke
512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
