Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Läran om frälsningen (Soteriologi) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
diggörelsen eller Guds rådslut. Guds Ande verkar på de troende så,
att de bliva beståndande, emedan de själva ingenting högre önska eller
åstunda.
2. Hon utövar ett menligt sedligt inflytande, alstrande slöhet och
likgiltighet. Hoppet, förvissningen om att lyckas i ett strävande eggar
till iver och bemödande. Skriften talar aldrig om t. ex. himmelens
ro och härlighet annat än i förbindelse med ett liv i helighet på
jorden och hjärtats renhet. Kärlek till Gud och människor, renhet i liv
och vandel, uppriktighet och allvar föregå ovillkorligt besittningen
av himmelens härlighet. En betryggad utsikt att upphinna detta sköna
mål blir följaktligen en kraftig sporre till ett sedligt li.v Dock är icke
uppnåendet av himmelens sällhet den förnämsta bevekelsegrunden till
ett heligt liv hos en pånyttfödd. Han älskar och övar rättfärdighet
för rättfärdighetens skull, för Guds skull, utan att räkna med
följderna. Gud är helig, därför är ock den pånyttfödde helig och vill icke
vara något annat (2 Tm. 2: 19; 1 Pt. 1: 1, 2; 2 Pt. 1: 10, 11; 1 Jh.
5: 4).
3. Skriftens uppmaning till ståndaktighet X)ch varning för avfall
visar, att en pånyttfödd kan avfalla. Den rättfärdige kan falla, men
han står upp igen. De som synas vara pånyttfödde, utan att vara det,
skola avfalla (Mtt. 18: 7; 1 Kor. 11: 19; 1 Jh. 2: 19). Det är svårt
i detta livet att avgöra, vilka äro blott skenbart pånyttfödda eller
verkligt (Ml. 3: 18; Mtt. 13: 25, 47; Rm. 9: 6; Ub. 3: 1). Nämnda
varningar visa, hur fruktansvärda följderna bliva för dem, som erfarit ett
särskilt gudomligt inflytande, utan att i verkligheten vara pånyttfödde
(Eb. 10: 25—-29), samt den lott, som skulle drabba den verkligt
pånyttfödde, i händelse han icke stode fast (Eb. 6: 4—6), men
ådagalägga icke varken vissheten eller möjligheten av den pånyttföddes avfall,
vilket genom dylika varningar och förmaningar förebygges (1 Kor.
9: 27; 10: 12).
4. Det finnes verkliga exempel på sådana som avfallit och även
blivit borta. David och Petrus föllo, men de ångrade och bekände
sin synd samt fingo barmhärtighet. Att Judas, Ananias, Demas och
andra varit verkligt pånyttfödde är blott ett antagande. Det synes
ligga närmare tillhands att förstå det så, att deras förändringar varit
blott en utvärtes, utan att själviskhetens ande någonsin blivit krossad
eller dödad. På en dylik yttre förbättring eller förändring syftas ock
helt visst i 2 Pt. 2: 9—22. Då Paulus i 1 Tm. 1: 19, 20 talar om tron,
åsyftar han icke tron i subjektiv, utan i objektiv mening. De uppgåvo
682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
