Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte delen. Läran om Guds eller Kristi församling (Ecclesiologi) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rapport (Ag. 14: 26, 27). De sägas hava predikat evangelium eller
uppträtt såsom evangelii budbärare (Ag. 13: g, 14: 7).
Filippus, en av de sju (Ag. 6: 5), omnämnd näst Stefanus,
lämnade Jerusalem, efter dennes dödande, i anledning av den storm av
förföljelse, som uppväcktes genom Saulus (Ag. 8: 1, 3), och begav
sig till Samarien, där han verkade såsom evangelist eller "predikade
evangelium".’ Detta ingick naturligtvis icke uti hans uppdrag såsom
diakon, men står i full överensstämmelse med vad som blev en följd
av den allmänna förskingringen (Ag. 8: 4). De som hade någon
gåva, använde den till evangelii spridning. Om och huru långt
församlingen och apostlarna, vilka stannade kvar i Jerusalem (Ag. 8: 1),
hunno ordna denna fria verksamhet, därom känna vi ingenting. Att
Filippus arbetade i förbindelse med apostlarna och församlingen i
Jerusalem är alldeles tydligt (Ag. 8: 14—17). Om Filippus redan
nu eller först längre fram utsetts till evangelii förkunnare, därom äro
vi ock i okunnighet, men flera år senare finna vi honom med sin
familj bosatt i Cesarea, där han verkar såsom evangelii förkunnare
och bär namnet "evangelist" (Ag. 21: 8). Han säges hava haft fyra
döttrar som "profeterade", men om dem heter det icke, att de, i likhet
med fadern, voro "evangelister" eller kringresande evangelii
förkunnare.
I detta sammanhang är lämpligt erinra, att förkunnandet av det
glada budskapet (euaggelizein) användes i en mycket stor omfattning
i nya testamentet. Detta förkunnande tillskrives Gud (Ag. 10: 36;
Ub. 10: 7), Jesus (Mtt. 11: 5; Lk. 3: 18; 4: 18, 43; 7: 22; 8: 1;
20: 1), änglar (Lk. 1: 19; 2: 10; Gl. 1: 8; Ef. 2: 17; Ub. 14: 6),
människor, ss. profeterna i allmänhet (Rm. 10: 15; 1 Pt. 4: 6; Eb.
4: 6), apostlarna och deras medhjälpare (Lk. 9: 6; Ag. 5: 42: 8: 25;
13: 32; 14: 7, 15, 21; 16: 10; 8: 4, 12, 35, 39; 11: 20; 15: 35; Fan.
1: 15; 15: 20; 1 Kor. 1: 17; 9: 16, 18; 15: 1, 2; 2 Kor. 10: 14, 16;
11: 7; Gl. 1: 8, 9, 11, 16, 23; 4: 13; Ef. 3: 8; 1 Pt. 1: 12, 25;
Eb. 4:2).
Evangelisten eller ordets förkunnare kallas ock i skriften härold
(kärux, Rm. 10: 15). Med härold förstås egentligen en utropare, en
person, som med stark stämma, väldig röst förkunnar, tillkännagiver
något. Härolden var en konungs eller furstes förtroendeman, som
ägde rätt att i egenskap av sändebud underhandla med fienden,
överföra sin herres budskap, kalla till folkförsamling eller offentligen,
muntligen meddela folket furstens tillkännagivanden och vilja. Han
•783
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
