Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Smith, Ejnar. Unge kungens dröm. Sagospel. Å. & Å. 1915. 114 s. 2:25.
Förf. har lyckligt träffat folkdiktens naiva stämning i spelet om den unge kung Seved
och hans kärlek till skogens prinsessa Monica, som stod under den förtrollade björnens beskydd.
Stycket är skrivet med flödande fabelinbillning, som dekorativt är besläktad med John Bauers
fantasier och i det sagopoetiska uttryckssättet visar intryck av Strindbergs »Svanevit». En
älsklig barnbok, som med behållning även kan läsas av äldre. S. S—n.
Svenson-Graner, Carl. Stina Fager; ett lantligt stycke i fyra akter. Ask.
1915. 135 s. 2:25.
Stycket innehåller en dugande folklivsskildring från Småland och enstaka bra typer, är
humoristiskt poängterat och saknar icke poetiskt behag. Stina själv är en tilldragande person
med äkta svenskt kynne. Handlingen är nog sceniskt verksam, men intrigen är för farsartad
och sista aktslutet verkar vådevill. En mer utarbetad komedistil skulle betydligt höjt lustspelets
värde. S. S—n.
Fleuron, Svend. De röda jägarna. Övs. [fr. da.]. L. H. 1915. 213 s. 2:75.
En mycket levande och raskt skriven skildring av en rävfamiljs öden, dess jakter och
strapatser, dess liv i boet och dess gemensamma strävanden att undgå människans giller och
gift, hundar och bössor. Den låter läsa sig även av äldre, men är framför allt synnerligen
lämplig för barn över tio år. R. G. B.
Macleod, Fiona, [pseud. för] (William Sharp). Syndätaren och andra
keltiska sägner. Övs. fr. eng. af Karin Hirn. W. & W. 1915. 223 s. 3:25.
När den förra samlingen av dessa högoriginella sägner kom ut, skref en betagen anmälare,
att Selma Lagerlöfs diktning verkade fantasilös vid sidan av denna. Man får dock ihågkomma,
att M. är vida mer avsiktligt beroende av sina »modeller» än den svenska förf. Han
moraliserar ej heller som hon, utan återger de gamla sägnerna i all deras vidskeplighet och vildhet.
»Cravetheens harpospel» handlar t. ex. om en harpospelare, som får reda på att hans hustru
bedrager honom med den man hon alltid älskat. Han låter då först »skogsfolket» spela en
trollsång, som kommer allt att domna, »t. o. m. daggen upphörde att falla», och medan de älskande
ligga i dvala i hans hus, tänder han eld på detta och låter ej blott dem, utan även sina
närmaste brinna inne. I en annan historia skildras, hur den amazondrottning, som givit ön
Skye dess namn, låter hänga tjugo vikingar vid håret i grenarna på en ek och fröjdas åt deras
grymma död. Dylika sägner leva ännu kvar hos de sista rena avkomlingarna av den märkliga
keltiska ras, som genom sammansmältning med germanerna gett upphov till både engelsmän
fransmän och tyskar, d. v. s. sydtyskar. H. Sg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
