Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Walter Scott och Viktor Rydberg. Några antydningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Philipp Galen — redan detta en försvarlig samling av källskrifter att
undersöka, varför jag endast vill ha framhållet, vern som synes mig vara hans
väsentliga förebild och mönster.
»Den siste atenaren», tendensromanen från Aten, står givetvis fjärmare från
Scotts maner än Fribytaren, men den är dock icke väsensskild från denna.
Med den vidlyftiga orientering över epokens historiska karaktär, som Rydberg
ger, och de noggranna, kärleksfulla redogörelserna för de helleniska sederna och
bruken gör han ju endast en tillämpning av Scotts grundsatser för sitt
romanförfattarskap, skänker den tids- och lokalfärg, som Scott lärde århundradets
författare, åt berättelserna från Julianus’ tidevarv. Och ett kapitel är kanske ett
direkt minne från Rydbergs läsning av Scott. Det är skildringen av donatisternas
strid under Krysanteus mot Annæus Domitius och hans legioner bland
Sunions klippor. De från sitt jordbruk till striden skyndande männen med sin
präst David i spetsen, han som flitigt för Gamla testamentets språk på tungan,
ha väl ända sina närmaste motbilder i de krigare från Skottlands högland, som
vi läsa om hos Walter Scott — jag tänker särskilt på cameronianerna under
Butler och deras strider mot Claverhouse. — Men att »Den siste atenaren»
därjämte står under fransk påverkan är alldeles påtagligt redan av stilen (märk
sådana uttryck som: »Torget, nyss i deshabillé»; »den förnämsta begravningsplatsen,
Athens Père Lachaise»!). En sådan figur som Myro, den godhjärtade,
något supiga hetären, som tar till sig den övergivna Rakel, eller scenerna
mellan den fromlande, sinnliga Eusebia och den unge föreläsaren Clemens måste
härstamma från den franska romandiktningen eller dess avläggare.
»Vapensmeden» sluter sig kanske närmast av alla Rydbergs romaner till
Scott. Här finnes som sagt ortskärleken, om också mindre realistisk, mera
svärmisk än Scotts; här finnes vidare den svenska fosterlandskänsla och den
nordiska hänförelse, som saknas i »Singoalla» och »Fribytaren på Östersjön»,
här finnas i gesällen Fabbe och magister Lars två figurer, som räkna nära
släktskap med Scotts. En liten detalj kan förtjäna anmärkas, då den visar just det
där filologiska beviset, det lån, som icke kan bortbevisas. I »Vapensmedens»
tjugusjätte kapitel, »Trollängen», skildras, hur skattgrävaren, tysken Jonas
Drysius och hans medhjälpare under sina besvärjelser bli häftigt skrämda av några
plötsliga, hemska ljud i deras närhet, som komma dem att skräckslagna rusa
bort, rädda för andarna. I själva verket härrörde de från de båda lyssnande
flickorna Margit och Dagny, som av den påtända rökelsen kommit att nysa.
Alldeles samma seen utspelas i Scotts »The antiquary», där det berättas i
tjuguförsta kapitlet, hur skattsökarne, tysken Dousterswivel och sir Arthur Wardour,
bli skrämda genom den nysning, som Edie Ochiltree utstöter, då han och unge
Lovel iaktta skattletningen i den gamla klosterruinen.
En utförligare behandling av teknik, karaktärer och episoder i Rydbergs
verk skulle utan tvivel bringa goda resultat. Här har jag måst nöja mig med
att framhålla det, så vitt jag känner, förbisedda huvudfaktum, det enligt min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
