Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Walter Scott och Viktor Rydberg. Några antydningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romantiska drömmare om naturfolk och att den närmaste äldre svenska skildringen
av denna art är indianbröllopet mellan Parjumouf och Dujoumon i Almquists
ungdomsberättelse. Huvudhandlingen, med den hemliga kraften som
hävstången, hänvisar på tysk källa. Men från Scott härstammar ovedersägligen
uppbyggnaden av berättelsen, första kapitlet, »Slottet i skogen», med sin
förläggning av händelserna till hembygden (»en holme i en av Smålands insjöar») och
redogörelsen för ätten Månesköld. Den historiska delen av »Singoalla» är ju
för övrigt föga framträdande, men vad som finns av slotts- och klosterliv tycks
nära påminna om Scotts skildringar med likartade ämnen. När riddar Erland
ställes emellan den blonda Elfrida och den mörka Singoalla, mellan den blida,
stilla nordiska kvinnan och den lidelsefulla österländskan, kan jag icke bli kvitt
känslan av att detta är en påtaglig parallell till just Scotts berömda och effektfulla
skildring i »Ivanhoe» av hur denne känner sitt sinne delt mellan den blonda,
tröga lady Rowena och den mörka, eldfulla judinnan Rebecka, hur ofta man
än möter denna trehet i litteraturen. Törhända äro Rydbergs zigenare icke utan
sammanhang med Meg Merrilies och hennes stamfolk i Scotts »Guy Mannering».
— Anmärkningsvärt är, att fastän Rydberg låter händelserna i »Singoalla» tilldra
sig i hembygden, saknar sagan alldeles de ortspatriotiska drag, den fosterländskt
historiska färgning, som städse utmärker Scotts verk. Men denna känsla för
hembygdens och hemlandets historiska minnen var länge främmande för Rydberg
och framträder i hans epik först i »Vapensmeden», förebådad av den lilla skissen
»Det gamla Jönköping».
»Fribytaren på Östersjön» är ju, liksom de båda följande romanerna, i motsats
mot alla Scotts arbeten tendentiös. Men om dess sammanhang med dessa
den moderna historiska romanens viktigaste föredömen kan i trots härav inget
tvivel råda. De rent av ursinniga anfall, som Rydberg där riktar mot
1600-talet, kunna icke skymma bort, att det är Scotts metod och delvis även maner
i anordningen av de skiftande tavlorna från slott och koja, från Sörmlands
landsbygd och Stockholms krogar, adelshus och häkten. De utförliga historiska
översikterna, den insiktsfulla och dokumenterade redogörelsen för häxeriprocessen,
tillkommen året efter Topelius’ likartade bild »Häxan» i »Fältskärns berättelser»,
figurer som länsmannen och gästgivaren, ridknekten Petrus och kammarjungfrun
Johanna, allt synes mig peka hän på Scott. För Gustaf Drake, hans kärlekshandel
med Maria Skytte och hans sjöröveri skulle jag vilja beteckna Scotts »The
pirate», dennes enda sjöroman, som en källa av betydelse. Warburg anmärker i
»Illustrerad svensk litteraturhistoria» (V:336), att Rydberg här visar sig som en
skicklig lärjunge av Dumas, Eugène Sue och Trelawney, och jag har ingen
anledning att betvivla, att så är fallet, men jag skulle vilja tro, att Scotts
inflytande ända är det starkaste och att det verkat omedelbart. Dock är det ju
oundersökt, vad Rydberg kan ha hämtat från andra föregångare; hans läsning
var vidsträckt nog och bland de utländska romanförfattare han översatte
för Göteborgs handelstidning voro George Sand, Hendrik Conscience, Méry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
