Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En tysk stridsskrift i folkbiblioteksfrågan
- En föreläsares iakttagelser och reflexioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN FÖRELÄSARES IAKTTAGELSER OCH REFLEXIONER.
Av Fil. d:r Alfred Jensen.
Min mångåriga verksamhet som föreläsare i folkbildningsförbundets tjänst har
givit mig rikliga tillfällen att lära känna det svenska folket på landsbygden —
alltifrån Riksgränsen ned till Blekinge — och därigenom fyllt en lucka
i mitt eget vetande om vårt land. Det är några av dessa erfarenhetsrön, som
jag nu vill framlägga i samband med föreläsningsrörelsen, och enär mitt material
är ganska rikligt, tror jag mig kunna utgallra de tillfälliga undantagen från de
generella iakttagelserna.
Svensken — jag avser här folket på landsbygden — kan vara ovanligt
hövlig, uppmärksam och hygglig. Ja, hans tillknäppta fåordighet kan emellanåt
övergå till stel tråkighet, och hans hövlighet urartar stundom till en undfallenhet
och »flathet», som röjer en viss försagdhet och nästan gränsar till feghet.
Men svensken har ock en annan sida, som gör sig kanske ännu mer märkbar.
Han kan vara ovanligt bullersam och bråkig, skränig och ohyfsad. Även här
är det ofta kanske blott en inneboende feghet, som döljer sig under det råa
skalet och mestadels behöver alkoholens stimulus för att gaska upp sig. Men
har en sån där bråkstake kommit i sitt ässe, kan han opåtalt kujonera en hel
järnvägsvagn, och är han påstruken, undfalla honom svordomar och hotelser
så hemska, att till och med »helgonbilderna skulle vända sig om», ifall de kunde
höra dem, såsom det heter på ryska.
Näst ryssarna känner jag intet folk i Europa, som svär så fult och rått som
svenskarna, och till och med hos moskoviterna dämpas de vidriga skymforden,
ofta illustrerade med bilder lånade från livets lägsta funktioner, av en viss
godmodig humor. Men en svärjande svensk är sällan humoristisk, och är han
därtill drucken, låter det dubbelt vidrigt. Mer än en gång har jag ansett mig böra
fästa järnvägskonduktörers uppmärksamhet på att råa sällar i offentlig lokal —
och det är svenska statens järnvägsvagnar — fört ett språk, som hör hemma
på den värsta buskrog.
Naturligtvis växla sederna och osederna i olika landsändar. Jag skulle kunna
nämna många landskap, där det är ett oblandat nöje att färdas och se omkring
sig en till synes burgen allmoge, välklädd, stillsam, snygg. Men jag skulle ock
kunna utpeka ett par landskap, där stoltheten att känna sig som svensk dämpas
betydligt. Om jag icke utsätter deras namn, sker detta för att de många
oskyldiga — säkerligen befolkningen i dess helhet — icke skola bliva lidande
genom fåtalets försyndelser. Men just detta fåtal håller sig ofta på otrevligt sätt
framme.
Även årstider och veckodagar kunna inverka på nationallynnet. En föreläsare
reser i regeln under vintermånaderna, särskilt lör- och söndagar, och just
dessa helgdagskvällar visar det svenska folket sin minst sympatiska sida.
Kom till järnvägsstationen på en avlägsnare landsbygd en sådan afton! Hela
perrongen är full av folk, mest unga människor, för vilka tågets ankomst är
dagens stora händelse. Tro inte, att de vänta på föreläsaren! Bort det! Dessa
unga män och kvinnor tänka icke alls på föreläsningar och ha ej tid över för
sådana »offentliga nöjen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:10:35 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1917/0272.html
