Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tysk stridsskrift i folkbiblioteksfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltid något. Om också en mängd av bibliotekets kunder aldrig komma högre
än till den rena förströelselitteraturen, så är detta för övrigt ej heller ett resultat
att förakta; ty den förströelselitteratur, som man kan hämta på ett bibliotek, är
under alla omständigheter oändligt att föredraga framför den, som vederbörande
skaffa sig på egen hand. Behovet av förströelselitteratur är för övrigt omöjligt
att stäcka, och varje försök i den riktningen från bibliotekens sida är a priori
dömt att misslyckas. Det är egendomligt, att just ett så allmänmänskligt
intresse som läsande av förströelselitteratur ideligen skall utsättas för anatema från
de mest skilda håll. En annan sak är, att bibliotekspersonalen just på detta
område, d. v. s. i fråga om förströelselitteraturen, har ett rikt fält för varsamt
handledande verksamhet. Redan vid ett föregående tillfälle har jag berört detta
ämne,[1] [»Några anteckningar om våra dagars folklitteratur», i Nordisk
tidskrift för bok- och biblioteksväsen, årg. 1 (1914), sid. 192—206], och det må
vara mig tillåtet att här återkomma till denna fråga. Det torde vara ganska
sannolikt, att den stora mängden av läsare kan bibringas åtminstone grunderna
av litterär kultur och smak just med hjälp av förströelselitteraturen. Goda
äventyrsböcker, spännande fantasiromaner, historiska berättelser med livfull handling
och annan dylik litteratur böra givetvis vara det, som en klok biblioteksman först
sätter i händerna på en läsare, som vant sig vid att söka sin förströelse i
kolportageromaner och dålig sensationslitteratur. Ville man följa Herrigels
grundsatser, borde man av en sådan biblioteksbesökare omedelbart kräva, att han
skulle gripa sig an med ett planmässigt och ordnat studium; om hans
intellektuella energi icke visade sig räcka till för något sådant, skulle man från
bibliotekets sida uppgiva varje försök att vidare hålla honom kvar. Men detta måste
väl anses som en in absurdum driven teori; det må medgivas, att den
motsatta sidans åskådning, formulerad av den bekante och framstående
biblioteksmannen Paul Ladewig i orden »Die Volksbücherei kann auf keinen Leser
verzichten» ävenledes innebär en viss överdrift, ty att ett bibliotek kan ha
åtskilliga besökare, som man helst skulle vilja vara av med, vet varje fackman ur
sin egen praxis; men ser man till konsekvenserna, så har Ladewigs grundsats
trots allt mera berättigande än Herrigels. Här som mångenstädes gäller
emellertid ordet: Mediam tenuere beati. Det är icke lätt att med visshet säga, hur
förhållandena i vårt land i allmänhet gestalta sig, men sannolikt är väl, att man
åtminstone på ganska många håll tillämpar rätt stränga restriktiva bestämmelser,
även med risk att därigenom skrämma bort en del av publiken. För övrigt är
det ganska troligt, att många av dem, som arbeta inom folkbiblioteksrörelsen,
aldrig på allvar gjort klart för sig, att förhållandet till publikum, d. v. s. själva
kärnpunkten i deras verksamhet, kan vara föremål för ingående diskussion.
Det är egentligen för att framhålla detta faktum som ovanstående reflexioner
nedskrivits. Även hos oss kan Herrigels studie med dess skarpa och träffande om också
ensidiga och på många punkter orättvisa kritik bidraga till belysningen av den
moderna folkbiblioteksrörelsens viktigaste på samma gång som svåraste problem.[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
