Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hallström, Per. Gustaf den tredje. Skådespel. A. B. 1918. 180 s. 6:—.
En intelligent, stundom lysande skildring, avgjort sympatiskt hållen mot konungen, som
är dess hjälte och verkliga medelpunkt. Vi se den fantasimänniska, vilken just i farans stund
som aldrig annars får luft under vingarna. Som dramatiskt helt är stycket icke avrundat, men
genom människoskildringens och dialogens frihet helt visst ett av de mera betydande verken i
vår dramatik. F. V.
—. Karl den elfte. Historiskt skådespel. A. B. 1918. 192 s. 6:—.
Rent dramatiskt sett har nog detta skådespel sina svagheter, men som en historisk
karaktärsstudie står det synnerligen högt och ger i detta avseende t. o. m. mer än samme förf:s
Gustaf den tredje. Överhuvudtaget torde man kunna säga, att den teckning, som här lämnas
av Karl XI och av hans överlägsne medhjälpare under den svåraste tiden av hans regering,
Johan Gyllenstierna, hör till de djupast lagda och mest övertygande tolkningar av dessa båda
varandra så olika personligheter. F. H.
Hed, Kerstin. Vägar och vandrare. Dikter. A. B. 1917. 94 s. 2:75.
»Veka visor», enkel men innerlig och äkta naturlyrik i mjuka rytmer. M. F.
Horn, Brita v[on]. Kring drottningen. Drama i tre akter. Nst. 1917. 179 s. 4:50.
Stycket, som handlar om drottning Elisabet av England, visar, att författarinnan äger
läggning att skriva för scenen; det har gjort lycka vid uppförandet. Karaktärsteckning och
psykologi förefalla dock föga sannolika. Rg.
Karlfeldt, Erik Axel. Flora och Bellona. Dikter. 3 uppl. W. & W. 1918. 178 s. 8:50.
Samma egenskaper som gjort Karlfeldts diktning så populär och uppskattad återfinnas i
hans senaste diktsamling, Flora och Bellona. Ingen avmattning kan för märkas. Tvärtom. Man
kan nästan säga, att han till dato aldrig nått högre än här. Det är samma starka, djupt
personliga och säreget svenska klang i hans vers som tillförne. I must och konkretion har han
stora beröringspunkter med föregående Daladiktare: J. O. Wallin i dennes profana dikter och
Georg Stiernhielm. Det som kanske utgör den specifikt Karlfeldtska egenarten är blandningen
i hans väsen av lärd bokvän och språkkarl, som driver en verklig kult med ett kräset och
originellt ordval, och den folklige allmogemannen, som med tusen trådar hänger kvar vid gamla
lantliga sedvänjor och bruk. Det är denna blandning, som varit en förutsättning för att han
kunnat skapa sin genialt individualiserade Fridolin. Ett nytt moment har i denna samling
kommit till: dels några mer direkt personliga bikter: »Sjukdom», dels några dikter från
Roslagen och Öland, vilka landsändars karaktär Karlfeldt fångar lika mästerligt som Dalarnas. —
Samma starka pust och klang, samma egenartade, aldrig sökta men ärligt originella form som
förut hos Karlfeldt, möta här i en ny dalmålning på rim, »Oxen i Sjöga» med dess burleska
fantastik, i »Julia Djuplin», en lantlig motsvarighet till Bellmans stockholmska Ulla, i »I
Fridolins spår» med dess manliga vemod, i »Helig lund» och många fler. Det burleskt
saftiga kommer fram i »Sång med positiv» och »Svarte Rudolf», det preciösa och lärda i
»Blommornas kärlek» och andra. Flora och Bellona är en märkesbok inom svensk lyrik — den
varken bör eller kan undvaras i något svenskt bibliotek. Hj. L—n.
Lagerlöf, Selma. Bannlyst. En berättelse. A. B. 1918. 353 s. 10:—.
Förf. vill lära sina läsare att vörda och vårda allt som hör livet och dess uppbyggande
krafter till. För att få relief åt denna tendens ställer hon den i skarp kontrast till människors
vördnad för döden — eller rättare för de dödas kroppar, en gång livets boningar.
Som representant för livets rätt står bokens huvudfigur, Sven Elversson, en bohuslänsk
fiskarson och ung »naturvetare», som har bakom sig sin första polarfärd, under vilken det gräsliga
har hänt, att hans kamrater och — påstås det — även han själv ha för att rädda livet ätit av
en död kamrats lik. Motivet är ju en smula ruskigt, men värre äro de psykologiska
orimligheterna. Det är absurt, att denne moderne vetenskapsman har ett så ömtåligt samvete i fråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
