Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om sitt förhållande till den fysiska naturen, att han blir ända till fjantighet förkrossad över
sitt f. ö. obevisade »brott» och att han för den skull viger hela sitt liv till ödmjuk botgörartjänst.
Det är obegripligt, att denna — även av sin omgivning såsom löjlig uppfattade —
person samtidigt har en sådan makt över sina medmänniskor, att han helt hastigt och lustigt
kan förvandla inrotade brottslingar till riktiga Guds änglar. Figuren är helt till för tendensens
skull. Kanske det i någon mån är därför den är så blodlös och overklig. Men icke ens som
tendensfigur är den acceptabel, ty denne livsbejakare tål själv icke livet utan besegras av döden
i det avgörande ögonblicket.
Mot bokens komposition kan anmärkas, att utom S. Elverssons historia upptar arbetet ett
par med densamma lösligt förenade novellämnen: berättelsen om prästfruns ointressanta
äventyr, samt en historia om en kringstrykande skärslipare och hans följeslagerska, en förrymd fru.
Till sist dock en ljuspunkt i detta svaga verk, en liten novell, liksom de övriga löst fogad
till huvudberättelsen, nämligen Lotta Hedmans historia! Lotta Hedman är en liten ful och
fattig, skrikig och utsliten norrländsk läsarflicka, vars själ rymmer endast två ting, men livets
rikaste: trosvisshet och kärlek. Hon har fått dessa, gåvor liksom till ersättning för all yttre
underlägsenhet och torftighet, och hon finner sin tröst i sina uppenbarelser, som givit henne
visshet om att hon är ett Guds sändebud på jorden. Mot den yttre ringheten som bakgrund
framträder så mycket mera gripande hennes inre strålande höghet. Hon är ett barn av äkta
konstnärlig intuition, av den forna Selma Lagerlöf, som vi ännu älska och vörda. Kommer
boken Bannlyst att mot förmodan förunnas ett långvarigare liv, så är det säkerligen helt Lotta
Hedmans förtjänst. E. B.
Lidman, Sven. Huset med de gamla fröknarna. En berättelse om helgon
och hjältar. A. B. 1918. 333 s. 8:50.
Sven Lidmans sista bok står i många avseenden den rena uppbyggelselitteraturen nära.
Den skildrar några gamla fattiga fröknars umbäranden och tysta strider för att hålla sitt
torftiga hem med alla dess gamla minnen tillhopa under den moderna tidens påträngande
hänsynslöshet, samt hur de lyckas häri, tack vare tron på och arvet från deras stolta släkttraditioner,
samt tack vare deras religiösa tro, som förmår stödja och hålla dem uppe under alla
motigheter. Det kan dock ej nekas, att de religiösa partierna äro allt för långdragna och uttänjda.
Konstnärligt bäst förefaller kapitlet »Fjäriln vingad syns på Haga» med dess utmärkta skildring
av motsatsen mellan de i sina gammalmodiga kläder utklädda gamla anstolta fröknarna och
den söndagsfirande, plebejiska stockholmska lägre medelklassen. Överhuvudtaget synes dock
författarens intentioner varit mera religiösa än konstnärliga. Hj. L—n.
Lundegård, Axel. Tillvarataget. Gamla och nya dikter. Lagerstr. 1918. 138 s. 7:50.
Dels en samling tämligen enkla och onödiga Ungdomsvers, där dock ett och annat gör
verkan, dels senare ting, om vilka man kan säga detsamma. Bokens bättre poem äga en viss
karg, oprydd och saklig skönhet, såsom den innerliga dikten »Fosterlandet». Mera
anspråksfull än lyckad polemik höjer icke samlingens värde. F. V.
Lundgren, Karl Hjalmar. Sådan är jag. Db. 1917. 205 s. 3:75.
En knippe ur förf:s lugnt ettriga och välbehärskat humoristiska skildringar av
genomsnittsmänniskor. F. V.
Mörner, Birger. Ti Ri Ti Rí. En berättelse från Ceylon. 3 uppl. Å. & Å.
1917. 205 s. 4:75.
Ett förtjusande uppslag som kanske ej fullt utnyttjats. En dvärginna bland ett dvärgfolk,
en liten bedårande människovarelse, ej större än en champagneflaska, rycks från sitt liv i
vildmarken och kommer ut på äventyr i kulturen. Rg.
Siwertz, Sigfrid. Lördagskvällar. Vignetter av Thorsten Schönberg.
A. B. 1917. 94 s. Ill. 5:50.
En serie karakteristiker på vers av allehanda stadens yrkesmän, deras arbeten och förlustelser,
skrivna i burlesk stil påminnande om Karlfeldts dal-rokoko, kanske även om Bellman,
ehuru utan det graciösa och musikaliska hos denne, vilket väl ej heller eftersträvats. I sitt slag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
