Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den parlamentariska frågebyråinstitutionen i Amerika och Sverige. Ett bidrag till frågans belysande av Amanuensen vid riksdagens bibliotek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med laginitiativ i egentlig mening). Men hur utnyttjas denna rätt? Det är därpå
hela saken hänger.
Ingen torde väl kunna klaga på bristande intensitet i riksdagsmännens utövande
av sin motionsrätt. Vid riksdagen 1919 (lagt.) väcktes för exempel summa
695 motioner, därav i F. K. 236 och i A. K. 459. En jämförelse med
motsvarande siffror från Förenta Staterna bleve nog något missvisande, enär
lagstiftningen där är utskiftad mellan unionen och särstaterna. Siffrorna torde dock i
viss mån belysa förhållandet i de bägge länderna. Göres en uppdelning icke
efter numerären utan efter karaktären hos de väckta motionerna, kommer saken
att te sig något annorlunda än vad nakna sifferuppgifter ge vid handen.
Av 217[1] vid lagtima riksdagen 1919 i lagfrågor väckta motioner, avgåvos
105 i anledning av k. propositioner (dessa innehöllo i regel ett i korthet motiverat
avslagsyrkande eller detaljändring), 60 avseende skrivelser till K. M:t, i vilka
motionären fäster K. M:ts uppmärksamhet vid vikten av en viss frågas lösande,
och vilka ej innehålla utarbetade lagförslag, återstå 52 motioner, utgörande summan
av folkrepresentanternas så att säga direkta laginitiativ. Även dessa ha så gott
som alltid karaktären av ett kortfattat förslag till införande av en viss lagbestämmelse,
vars utarbetande och framläggande för en senare riksdag tillkommer K. M:t.
Mot den ovan gjorda analysen av den svenska folkrepresentationens laginitiativ
kan måhända anmärkas, att den alltför mycket underskattar dess politiska
betydelse — dess formellt starka ställning är ju odisputabel. Jag vill då
framhålla, att uttalanden av en sådan auktoritet på detta område som Karl Staaff gå i
samma riktning. I sitt arbete »Det demokratiska statsskicket», d. II sid. 380, säger
han, att det »kunde vara av intresse att undersöka, huruvida verkligen all den möda,
som offras på enskilda initiativ i den svenska riksdagen, också bär närmelsevis
motsvarande frukt?» Som synes ett mera försiktigt formulerat omdöme än Wilsons
ovan citerade angående det amerikanska laginitiativet, men av ordalagen att döma
anser den citerade författaren, att en närmare utredning skulle komma till ovan
antydda resultat. Detta förhållande, folkrepresentationens frivilliga inskränkning till
kritik av de av regeringen framlagda lagförslagen, är ju ett gemensamt drag för
de statsskick, som mer eller mindre närma sig den parlamentariska typen. Då
regeringen tillkommit på grund av majoritetens i folkrepresentationen förtroende,
väntar, ja fordrar denna att alla viktigare lagförslag framläggas av regeringen.
Tendensen har i England — parlamentarismens moderland — slagit över in extremis,
regeringen sitter vid makten på valmanskårens förtroende, och framläggande av
lagförslag har så gott som blivit regeringsmonopol.
Nationella och historiska förhållanden, vilka här ej är platsen att närmare
beröra, ha hittills gjort, att i Sverige den verkställande makten med hänsyn till
lagstiftningen intagit och väl ännu i stort sett intar en helt annan ställning till
folkrepresentationen än vad fallet är t. ex. i Förenta Staterna. De k. propositionerna
i lagfrågor innehålla i detalj utarbetade lagförslag, vilka innan de komma
på riksdagens bord enligt grundlagens bud varit ute på remiss hos myndigheter,
i besittning av den främsta sakkunskap Sverige i dylika frågor har att erbjuda.
Kommer så härtill den sakkunskap, som är tillfinnandes hos kommittéer, utskottens
tjänstemän med flere. Man torde ha all anledning antaga, att det är dessa —
fackmännen på området —, som närmast känna behov att stå i ständig, intim
kontakt med den utländska lagstiftningen och därmed även med det tryckta
material, i vilket denna finnes tillgänglig för studium. Skulle den parlamentariska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
