Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den parlamentariska frågebyråinstitutionen i Amerika och Sverige. Ett bidrag till frågans belysande av Amanuensen vid riksdagens bibliotek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prejudikat, som gör den amerikanska rätten för gemene man — även folkrepresentanten
— till ett terra incognita, till vars utforskande han säkerligen har en
oerhörd nytta av de parlamentariska frågebyråer, som stå honom till buds.
Beträffande effektiviteten av folkrepresentationens lagstiftningsinitiativ i Förenta
Staterna kan denna nog dragas i tvivelsmål redan av den omständigheten, att
medlemmarna i representanternas hus i kongressen ha en mandattid av endast två år
— onekligen en någon kort mognadstid för en lagstiftare från »the wilde west».
President Wilson, väl den erkänt främsta statsrättsliga auktoriteten i Amerika, säger
i sitt arbete »Constitutional government in the United States» (New York 1908)
några ord om folkrepresentanternas lagstiftningsarbete, väl värda att begrundas.
Den onekligen slående formuleringen får ursäkta citatets utförlighet.
»En sak är att föreslå reformer, en helt annan att formulera dem. Mången i
anden brinnande och ivrig reformator skulle hålla mun och komma på bättre tankar,
ifall han vore tvungen att formulera sitt förslag med den slutgiltiga lagtextens exakthet,
och i så fall skulle nog månget lagförslag, som amatören på området anser så
’praktiskt’, stanna i stöpet på grund av omöjlighet att tillämpa det. Ett av de
mest lärorika förhållandena att ge akt på för den, som vill sätta sig in i vårt
styrelsesätt, är den rådande tendensen hos våra lagstiftande församlingar, såväl statsliga
som unionelia, att trumfa igenom lagar, som äro omöjliga att genomföra. Saken
är den, att de inte behöva själva i praktiken tillämpa sina egna lagförslag.
Ordförandena i deras utskott äro ofta lika valhänta nybörjare i fråga om statsmaskineriets
skötsel som medlemmarna i diskussionsföreningarna, som hånfullt bruka kallas
teoretici. Deras egna små funderingar över vad som bör göras bli inte mindre
teorier, därför att de fått lukta på trycksvärtan i form av lagförslag. För att
sedan undkomma blamagen, då deras förslag göra kaputt, låtsar man helt sonika,
som om ämbetsmännen inte ville göra dem full rättvisa utan bära göra sitt bästa
att sätta krokben för dem vid deras praktiska tillämpning. Men det är nu en
gång så, att månget lagförslag är dödfött, och den agitation, som resulterar i
dylika missfall, kan man ta ganska lugnt.»[1]
Omdömet är onekligen ampert. Att det härstammar från 1908 avtrubbar
nog ej dess giltighet än i dag. Utvecklingen på detta område har säkerligen ej
gått med stormstesr sedan dess.
Av den i Biblioteksbladet lämnade redogörelsen framgår, att man i flera stater
låtit frågebyråernas verksamhet även omfatta uppsättande av folkrepresentanternas
motioner. Åtgärden hälsades säkerligen välkommen redan ur formell lagstiftningssynpunkt
— om den också bidragit att förhöja motionernas praktiska värde låta
vi vara osagt. De ovan anförda siffrorna på väckta lagförslag under en session i
unionen och särstaterna göra dock, att man nog har anledning ställa sig något
skeptisk. Kvalitet och kvantitet pläga ju inte alltid sammanfalla.
Då jag nu övergår att undersöka de svenska förhållandena blir frågeställningen
denna: gynna dessa en utveckling av den parlamentariska frågebyråinstitutionen
liknande den i Förenta Staterna, och om denna fråga måste besvaras nekande:
efter vilka speciella karaktärsdrag i det svenska lagstiftningsarbetet bör institutionen
utbildas här hemma:
Till en början bortfaller den viktiga del av en frågebyrås verksamhet, som
sammanhänger med Förenta Staternas egenskap av federativstat. Undersöker man
sedan förhållandena inom själva folkrepresentationens lagstiftningsarbete, finner
man, att grundlagarna givit den svenska folkrepresentanten lika stor formell rätt
som hans amerikanska kollega (petitionsrätten kan i detta sammanhang likställas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
