Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finlands orostid 1917-18 i dess svenskspråkiga litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framlägger förslag till åtgärder för ökande av tillgången på livsmedel och för
reglerande av förbrukningen.
Men i allmänhet synes man mindre fästa sig vid den ekonomiska och näringspolitiska
sidan av saken än den rättsliga och allmänt politiska.[1] Gent emot en
mängd artiklar i Svenska Tidningen, utkomna under sommaren 1917, försvarar
G. G. R[osenqvist] de borgerliga lantdagsmännens ståndpunkt i en broschyr: »Ett
folkblad och vår självständighetsfråga» (58 s.). Den borgerliga gruppens
ståndpunkt klarlägges ytterligare i en skrift av Robert Hermanson: »1917 års landtdag.
Några anmärkningar» (39 s.) och en av R. A. Wrede: »Själfständighetsfrågan och
Finlands landtdag» (61 s.).[2] Alla tre framhålla det ohållbara i den ståndpunkten,
att Finland genom tsarens tronavsägelse automatiskt skulle vara fritt från all
gemenskap med Ryssland, helst som interimsregeringen genast efter revolutionen
erkändes av Finlands lagliga myndigheter och icke mötte någon protest, då den
utfärdade kallelse till lantdagens sammanträdande. Vidare varnas för följderna av
ett alltför oförsonligt uppträdande, som kunde få betänkliga följder, då Ryssland
återvunne sin styrka. Men det enligt de tre författarnas mening betänkligaste
är den maktförskjutning, som ett ensidigt egenmäktigt beslut av lantdagen
innebure i den inre politiken — en regerande lantdag med ty åtföljande brådstörtade
omkastningar, förtryck av minoriteten etc. — En motsatt ståndpunkt i förhållandet
till Ryssland förfäktas av Hj. J. Procopé i »Oavhängighet eller fortsatt förtryck»
(68 s. — Frågor för dagen 12), varvid förf. stöder sig på andra juridiska
auktoriteter, t. ex. professor Erich. Även Procopé ogillar emellertid självständighetsförklaringen
av den 18 juli och kritiserar skarpt tendensen mot lantdagsenvälde.
Han beklagar, att ej lantdagen tills vidare förklarat 1772 års regeringsform giltig
och i enlighet med denna valt en regent eller riksföreståndare. Efter novemberkuppen
i Ryssland, då detta land saknade en erkänd regering, anser han lantdagens
befogenhet att bestämma om regeringsmakten obestridlig. — Efter interimsregeringens
fall ställde sig R. A. Wrede på samma ståndpunkt, såsom framgår av
hans bok »Andra lantdagen 1917 och Finlands självständighet» (108 s.), tr. 1918.[3]
Denna bok ger även en uttömmande skildring av partiställningen vid höst-lantdagen
samt kritiserar den socialistiska minoritetens häftiga motstånd mot de
borgerligassträvan att införa en stark regeringsmakt och den svaga majoritetens oenighet.
Boken skildrar även det röda upprorets utbrott och ger en inblick i dess förhistoria.
I detta sammanhang kan nämnas en under hösten 1917 utkommen broschyr
med den betecknande titeln »Hugget i ryggen», innehållande tre fristående
uppsatser: Th. Svedlin »Från revolutionen till storstrejken» (17 s.), Kurt Antell
»Blodsstrejken och dess offer» (s. 18—39) och Erik Grotenfelt »Falska profeter» (s. 40—46)
— skildringar med vittnesbörd om en fasansfull råhet och förvildning. Efter
årsskiftet trycktes ytterligare en skrift med besläktat innehåll och likartad
tendens, ett föredrag hållet den 2 dec. 1917 i Hälsingfors av G. Fraser »Socialismen
och våra finländska socialister» (55 s.).
Hotet från det röda elementet väckte naturligtvis ett livligt intresse för ett
snabbt ordnande av författningsfrågan såsom det effektivaste botemedlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
