Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
litterära området karakteriserats med slagorden 80-talism och 90-talism. Det har naturligtvis aldrig
varit M:s mening att häröver uttala något slutgiltigt omdöme, utan att ge en första överblick.
Vad som gör hans bok, trots dess vetenskapliga förankring, både lättläst och lärorik för vem
som helst är dels dess från all spekulation fria, enkla framställningsform och dels dess många
nya belysande fakta och konkreta smådrag. För förf. har det tydligen och med rätta stått som
den angelägnaste uppgiften ej att ge ett subjektivt estetiskt omdöme utan att framlägga och
ordna det rika materialet. Man kan ju ha olika uppfattning om huruvida detta alltid skett på
lyckligaste sätt, men den, som söker orientering i de fyra sista decenniernas litteratur med dess
många olika faser, torde ej f. n. kunna få denna bättre och vederhäftigare än här. Särskilt
förtjänstfullt är förfis bemödanden att skipa rättvisa mellan 80-talsrealismen och
90-talssymbolismen, de klara och opartiska omdömena om den s. k. Strindbergsfejden, om Ellen Key
m. fl. gestalter. För såväl undervisare i litteraturhistoria som för smärre och större bibliotek
är arbetet i hög grad att rekommendera. M. F.
G. Skönlitteratur.
Almqvist, Gertrud. Det törstande folket. H. G. 1919. 259 s. 9:50.
Gertrud Almqvists sista bok, »Det törstande folket», har en något missvisande titel, så till
vida som arbetet väsentligen sysselsätter sig med en törstande människa. Den första av bokens
trenne delar ger dock ett något bredare uppslag. Vi förflyttas till en svensk småstad, vars
miljö är given icke utan en viss stämning. Bokens problem, det kristna renhetskravets
förenande i full harmoni med den sinnliga erotikens, framträder visserligen redan här, ehuru
huvudvikten är lagd på skildringen av en trångbröstad religiositets mer eller mindre frånstötande
uttryck. Och problemets egentlige bärare, bokens huvudfigur, finner man knappast i denna del.
Det kan vara Anna Karelius, nunnan och bachanten, eller hennes psykiskt taget förnämare och
intressantare vän Lucrezia Trotzig, eller litteratören Tomas Wieht, en tämligen ointressant
modern genomsnittstyp med Strindberg och 80-talet bakom sig, eller den sköne unge kosmopoliten
och idealisten Manuel Chrysoloras, en över huvud taget rätt ovanlig figur, i all synnerhet i en
svensk småstad. — Problemet klarnar emellertid i samma mån som miljöskildringen tunnas av.
Bokens andra del upptages av »Anna Karelius’ dagbok», det som helhet kanske bäst lyckade
av arbetet. Det är intet tvivel mera om vem som är bokens huvudperson. Det är Anna
Karelius’ kamp för jordisk skönhet och frihet i oupplösligt samband med himmelsk renhet, som
fyller denna samt arbetets 3:dje och sista del. Bifigurerna plånas mer och mer ut, småstaden
försvinner, det religiösa problemet lämnas i viss mån åsido, det erotiska tar så gott som hela
författarinnans intresse i anspråk. Vi föras till världsstaden Paris. Vilka möjligheter till
kontrastverkan mellan denna och den svenska småstadshålan ligga icke här i det närmaste
outnyttjade! Anna Karelius’ inre och yttre utveckling äro nämligen nu i så hög grad arbetets a
och o, att miljön icke längre har något självändamål, i motsats till förhållandet i bokens första
del, där personerna närmast göra intryck av staffage. Det bachanaliska i Anna Karelius’ natur
tar ut sin rätt, hon »syndar» och sjunker djupt, åtminstone i världens ögon, och hon höjer sig
ur sin förnedring och vinner slutligen den efterlängtade föreningen mellan kött och ande. De
båda ovannämnda manliga figurerna, som var och en har sin andel i hennes »fall» och
»upprättelse» äro närmast till för hennes skull. Chrysoloras är väl dessutom bärare av en ny,
djupare och friare religiositet än den västerländska i allmänhet, men denna religiositet har icke fått
några fasta yttre konturer, den är vagt tecknad jämförd med sin motsats, konventiklarnas och
väckelsemötenas. Detta är bokens största, om än icke enda oklarhet.
Det är emellertid ett arbete av stora dimensioner, som Gertrud Almqvist tagit itu med, då
hon strävat att genomtränga två för mänskligt liv så betydande problem, som det religiösa och
och det erotiska. Att hon icke lyckats behandla båda lika ingående och konkret är därför
icke underligt. Liksom Lydia Wahlström i Daniel Malmbrink har hon sett problemens nära
samband med varandra. Hon saknar visserligen d:r Wahlströms vida perspektiv och
intellektuella skärpa, och hennes bok torde väl knappast, som Daniel Malmbrink, kunna påräkna att
bliva ett tidshistoriskt dokument. Men hon visar en konstnärlig strävan till balans i
kompositionen och en känslighet i utformningen av detaljerna, som är d:r Wahlströms överlägsen.
Karaktärsframställningen är trovärdig och objektiv. Vad man framför allt fäster sig vid är bokens
optimism quand méme: genom djupen mot höjden — för den törstande. E. B—o.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:11:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1920/0106.html
