Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Asplund, Karl. Hjältarna. Tolv ballader. Db. 1919. 90 s. 4:25.
Något av samma känsla som inspirerat Marika Stjernstedts »En officershistoria» återfinnes
i denna samling vers, alla behandlande episoder från världskriget. Det är episkt-lyriska dikter,
där ballad- eller berättelsetonen är ypperlig, ledig och otvungen, och ändå är versen fast
mejslad, strängt uppbyggd. Intet konturlöst eller böljande, en galliskt klar, knapp pregnant form.
En viss förkärlek för den expressiva poängen tillhör detta slags vers, och här finner man den
ofta, lyckligt och verkningsfullt; så i slutraden till dikten »Värjan». Det är manlig fasthet
och styrka i en behärskad och skolad form — dikternas starka patos är framställd med mycket
säker smak. Hj. L—n.
Berg, Ruben G:son. September. Dikter. Nst. 1919. 102 s. 4:25.
Blekt romantiska äro de poetiska blommor, som spirat fram ur Ruben Bergs många
korrektur och myckna papper. Frånsett några tidsdikter är det samma ton som genomgår
samlingen: en melankoliskt-pessimistisk besvikenhet att ej värdigt ha vårdat den heliga eld han
undfått, att ha plottrat bort sig på för mångahanda sysslor och besvikenheten över att livets
vårtid oåterkalleligt gått. Man tycker nästan, att hos en man, som medhunnit så mycket och
varit så flitigt verksam, skulle ej sädana känslor uppstå. Men på deras djup och äkthet kan
man ej misstaga sig. Dikter som »Skollov» och »Vid Haga» göra intryck, ty man känner den
starka känsla varur de uppstått. Och att den lätta, ungdomliga friskheten och spänstigheten
ej flytt, visar en dikt som »Majmorgon» med sina smäckra strofer. Hj. L—n.
Bergström, Ture. Medan själen skälver. Syner och tankar i natten,
framburna av Gunnar Gran. W. & W. 1918. 184 s. 4:—.
I folkens stora lidandesnatt blevo de till, dessa »syner och tankar i natten, framburna av
Gunnar Gran, statskyrkopräst», som arbetets undertitel lyder. Fruktansvärda äro de ofta och
hårt beklämmande sanna. Men boken hör ej till den endast skildrande krigsdiktningen, den
är också viljande. Den är ett rop och en förkunnelse. Helhästen trampar inte blott de
olyckliga landen därute, han far gruvligt fram också över våra egna marker, ty han är icke det stora
kriget, utan den stora själviskheten. Och räddningen ur förödelsen ligger allenast däri, att
självhävdelsens princip ersättes av självuppgivelsens, kärlekshängivelsens. — På uppriktigheten
av den skapande känsla som ligger bakom denna förkunnelse tvivlar man icke, om ock
uttrycket stundom kan förefalla väl överdrivet oeh uppskruvat. H. N.
Cederschiöld, Gunnar. Livstidsfången och andra berättelser. Nst. 1918. 146 s. 5:75.
Titelnovellen om fantasimänniskan, som mister sin fasta punkt i tillvaron och därför går
under, är både psykologiskt motiverad och väl berättad. Ett par av de övriga visar oss
författaren som humoristisk iakttagare av rang. H. N.
— — Upp och nedvända världen. Nst. 1919. 132 s. 6:75.
En samling journalistiska skisser från krigstidens Frankrike utan djupare innehåll, men av
intresse som bidrag till krigspsykologien. E. Bn.
Ek, Karin. Gränsen. En historia. Nst. 1918. 410 s. 10:—.
Boken väcker intresse framför allt genom det problem, den uppställer. Tvänne unga
människor ut olika samhällsklasser dragas till varandra i kärlek, men hon, den fint bildade damen
ur intelligensklassen, når aldrig över gränsen till den enkle mannen av folket. »Hennes vilja
och tro drogo åt ett håll — hennes instinkter, det från generationer nedärvda, åt ett annat.»
Om hennes kamp, skiftande och hård, mot uppfostringsmiljön och om hennes slutliga
nederlag — ty ett nederlag blir det, så som det hela skildrats — är det denna ytterst personligt
skrivna historia berättar. — Anmärkningar kunna väl riktas mot romanens bredd och mot dess
starkt lyriska betoning, men de bli inte avgörande för omdömet. Boken fängslar, och man
önskar dem icke borta, dessa inmängda prosadikter till hav och jord och himmel, föra de också
stundom bort från händelseförloppet. H. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
