Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - † Knut Kjellberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det som sagts gäller huvudsakligen Knut Kjellbergs organiserande och
administrerande verksamhet, och den bör ingalunda förbigås. Men vad han betytt för
de senaste decenniernas folkbildningsarbete i vårt land, det kan dock ej mätas i
siffror eller uttömmande anges genom skildring av organisatoriska resultat. Man
kommer där in på det oftast ej i yttre gripbar form påvisbara inflytande, som en
rik och adel personlighet utövar. Det var många trådar, som från verkställande
ledamotens rum på Folkbildningsförbundet gingo ut över allt Sveriges land till
personer av alla stånd och villkor, som hos honom funnit hjälp, uppmuntran,
själsläkedom.
Det fanns hos Knut Kjellberg en sällsynt harmonisk förening av skenbart
motsatta egenskaper. I mycket var han aristokraten. Man märkte starka intryck
från barndomshemmet, den göteborgska patricierfamiljen, och man behövde ej
känna honom särskilt nära för att förstå, att det fanns hos honom en djupt rotad
släktkänsla. Men det aristokratiska draget var ej förenat med någon snäv
exklusivitet. Få ha varit mera demokratiska än han, i den mening att för honom var
människa alltid människa, vilka så än de yttre villkoren kunde vara. Det
aristokratiska program, som han hyllade, det var, uttryckt med hans egna ord, en
personligheternas aristokrati, vilande på helt andra grunder än börden, penningen,
makten eller yttre privilegier överhuvudtaget. Det klingar likt programmet i Ibsens
Rosmersholm. Men Kjellberg var ej en idealist av Johannes Rosmers typ. Och
än mindre av Gregers Werles i »Vildanden». Han hörde ej till dem »som render
os fattigfolk på dörene med den ideale fordring». Därtill var han för klok och
sund. Han prutade ej av på idealet, men han förstod att »vi var fattigfolk».
Och framför allt: han såg på livet med godhetens och humorns blick i förening.
Han var som Warburg framhåller i festskriften vid hans femtioårsdag »ett lysande
exempel på att även hos oss svenskar en allvarlig livsverksamhet, ett rikt andligt
patos kan förenas med en uppsluppen vältalighet, ett glättigt skämt, en friboren
kvickhet».
Knut Kjellberg kunde varmt och mäktigt tolka känslorna i livets stora ögonblick.
Han var en av dem, om vilka man med användning av hans eget vackra
uttryck kan säga, att de »i andras själsliv . . . komma de sparsamma glöden, som
täckts av vardagslivets aska, att på nytt slå ut i full låga». Men han var ej
endast fylld av hänförelse för det stora och upphöjda. Hans dagliga gärning
visade också, att han ägde den trofasthet i det lilla och vardagliga, vari han
själv såg den enda fullt pålitliga faktorn i utvecklingen.
Och nu är han borta! Aldrig mer få vi se den glada goda glimten i hans
blick, aldrig mer njuta av hans sprudlande fantasis överraskningar, aldrig mer
känna oss burna av de mäktiga vågorna i hans vältalighet.
Men om det visar sig, att framtidens svenska folkbildningsarbete lyckas förena
pietet för gångna tiders kulturarv med fördomsfritt tillägnande av nya forsknings-
och tankeresultat, om det hävdar sanningskravet utan att sjunka ned till en torr
intellektualism, om det sätter som sitt mål personlighetens allsidiga utveckling, ej
blott förståndslivets, då reses den bästa minnesvården över Knut Kjellbergs
strävanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
