Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelse över Sveriges allmänna biblioteksförenings sjunde årsmöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är också att hoppas, att 1919 års nya undervisningsplan för folkskolorna skall komma
att leda till en ytterligare utveckling av biblioteken samt ett närmare anknytande av
undervisningen till biblioteken, än som hittills mångenstädes torde ha skett. Undervisningsplanen
synes utgå från att varje skola har sitt skolbibliotek. Den framhåller att »lärjungarnas
läsning på egen hand bör på lämpligt sätt uppmuntras och ledas. Detta kan särskilt ske
därigenom att barnen vänjas vid att använda skolans bibliotek». I planen påpekas också olika
metoder för anknytandet av undervisningen till biblioteken. Dels »böra barnen av läraren
erhålla anvisning på böcker eller stycken i böcker, som lämpa sig att av dem läsas på egen
hand», dels »böra barnen vänjas att . . . i tillgängliga böcker taga reda på sakförhållanden,
händelser, namn, årtal, sifferuppgifter o. d., som kunna vara erforderliga för att utreda och
belysa något, som förekommit vid undervisningen eller står i nära samband därmed. För detta
ändamål böra, där förhållandena sådant medgiva, uppslagsböcker och utförligare läseböcker vara
för lärjungarna lätt tillgängliga».
Också i föreskrifterna ang. fortsättningsskolorna framhålles vikten av elevernas läsning på
egen hand. Undervisningen i modersmålet skall bl. a. hava till mål att väcka elevernas
»intresse för bildande läsning» (Fortsättningsskolestadgan § 14), och under skolans ledning bör,
då förutsättningar därtill förefinnas, beredas lärjungarna tillfälle att för förkovran och ömsesidig
uppfostran sammansluta sig till bl. a. läsecirklar (samma stadga § 9:5).
Betydelsen av att skolorna på detta sätt söka att föra barnen till självstudier och vana att
handskas med böcker på egen hand i skolbiblioteken torde ej kunna överskattas.
Om man skall kunna påräkna, att de vuxna skola i största möjliga utsträckning använda
sig av de möjligheter till fortsatt utbildning, som folkbiblioteken avse att giva, torde ej heller
finnas någon annan väg än att redan i skolorna vänja barnen vid att läsa på egen hand.
Det är emellertid oerhört mycket, som återstår att göra, innan vi i vårt land kommit därhän,
att varje skola har ett någorlunda tillräckligt skolbibliotek. Fastän, som ovan nämnts, antalet
skolbibliotek under senare år avsevärt ökats, är det ännu blott ett mindretal av rikets
skoldistrikt, som ha bibliotek. År 1920 var antalet skoldistrikt med statsunderstött skolbibliotek 670
av inalles ungefär 2 400. Även om man därvid tager i betraktande, att av de ungef. 470
kommuner, som samma år hade folkbibliotek men ej särskilt skolbibliotek, ej så få torde ha haft
en barnavdelning i folkbiblioteket, var det under alla omständigheter ej på långt när halva
antalet skoldistrikt, som åtnjöto statsanslag för bibliotek med litteratur, lämpad för ungdom, och
antalet kommuner, som hade lokalt anslag till bibliotek av denna art, men ej samtidigt sökte
statsanslag, och som därför ej kunnat medtagas i denna statistik, torde vara ytterst ringa. Även
om allt bör göras och åtskilligt även gjorts för att söka förmå skoldistrikten att f större
utsträckning frivilligt anordna skolbibliotek, torde det ej finnas mer än en möjlighet att inom
överskådlig framtid komma därhän att varje skola får sitt bibliotek, nämligen en föreskrift om
obligatoriska skolbibliotek.
För närvarande heter det i § 11 av folkskolestadgan: »För vidmakthållande och utvidgning
av i skolan förvärvade insikter och i allmänhet för väckande och underhållande av lusten för
god läsning bör skolrådet befrämja inrättandet och begagnandet av socken- och skolbibliotek
samt tillse, att lämpliga böcker därtill anskaffas.» Om anskaffandet av undervisningsmateriel
bestämmer folkskolestadgans § 52, att det åligger varje skoldistrikt anskaffa »erforderlig
undervisningsmateriell Sålunda ha hittills sådana saker som läsetabeller, planscher, kartor,
läseböcker m. m. räknats till den nödvändiga undervisningsmateriellen, som skoldistriktet måst
tillhandahålla, under det att ett bibliotek med böcker för bredvidläsning endast räknats till
önskemålen. Då en allt allmännare uppfattning är enig därom, att biblioteket är ett nödvändigt
medel för att skolan skall kunna fylla sin uppgift, synes det nödvändigt, att i folkskolestadgan
införas bestämmelser, som göra inrättandet av skolbibliotek till en obligatorisk förpliktelse.
Men även i de skoldistrikt, som redan äga skolbibliotek, äro anslagen till dessa mångenstädes
alldeles otillräckliga, beroende dels på att det lokala intresset på många håll är obetydligt,
dels till en viss grad även på den ovan antydda föreskriften, att ett skoldistrikt kan erhålla
högst 150 kr. i statsbidrag.
Att denna bestämmelse kommer att innebära en ytterst betydande ojämnhet med avseende
på möjligheterna till statsanslag för olika skolor är uppenbart. Inom ett distrikt med 10
skolor kan t. ex. varje skola ej komma i åtnjutande av ett statsanslag om mer än 15 kr., under
det att en alldeles lika stor skola i ett distrikt med blott en enda skola kan få 150 kr.
Detta missgynnande av de mera folkrika kommunerna i fråga om möjligheten till statsanslag
innebär naturligtvis, att städernas och de större industrisamhällenas skolbibliotek ha
mindre anslagsmöjligheter än landsbygdens. 1920 uppgick sålunda statsanslaget för städernas
bibliotek till blott 39 % av det lokala anslaget, under det att det för landsbygdens bibliotek var
74 % av det lokala anslaget. Därjämte bli emellertid möjligheterna till statsanslag väsentligen
olika i olika delar av landet, även vad landsbygden beträffar. I somliga delar av landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
