Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - H. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Birmingham, George A., [pseud. f. James Owen Hannay]. Spanskt guld.
Roman. Övs. [fr. eng.] av Sigrid Adams-Klingberg. Wahledow 1923. 240 s. Hcee. 3:75.
En sällsynt glad och trevlig äventyrshistoria. Hjälten är mera ovanlig, en munter präst
med lika stora anlag för livskonst som för själavård. Rg.
Bonsels, Waldemar. En vagabond. Till sv. [fr. ty.] av Robert Larsson.
Glef 1923. 227 s. Hcef. 3:75.
I två kapitel »Döden» och »Havet» varierar förf. temat den himmelska och den jordiska
kärleken. Någon klar uppfattning av vad förf. egentligen velat säga med boken får man just ej;
den är synnerligen ojämn, omväxlande med verklig poesi och en bisarr humor finner man
långa, döda sidor. E. Bn.
Brokiga bilder. Skisser och berättelser. Övs. av Axel Hallonlöf. 2 uppl.
Lagerstr. 1923. 374 s. Hce(s). 5:50.
I tjugofyra berättelser, översatta från danska, tyska, engelska, franska, italienska och
slaviska språk. De äro skilda till ålder och värde, delvis ganska lätt gods. Rg.
Chessin, Serge de. Ryska vrakspillror i Stockholm. Roman. Övs. [fr.
fra.] av David Sprengel. A. & W. 1923. 354 s. Hcej. 7:50.
Som tidsdokument har denna nyckelroman från de ryska emigranternas liv i Stockholm
utan tvivel ett visst intresse. Man tvekar om vilket man finner mest vidrigt och skrämmande,
avslöjandena från den ryska koloniens förskämda lyxtillvaro och Hadjetlaché-ligans verksamhet
eller inblickarna i sovjets metoder och det politiska spindelnätet i Balticum vid tiden för
Judenitjs offensiv. Skildringen, om vars vederhäftighet man icke på alla punkter känner sig
övertygad, är skriven i ett odrägligt floskulöst patos, men med en viss journalistisk rapphet. S. G.
Christensen, Georg, [utg.]. Dansk diktning från Oehlenschlæger till Johs.
V. Jensen. Vald och kommenterad. H. G. 1924. 162 s. Hcedab(s). 4:—.
Ett antal goda prov på dansk 1800-talsdikt och några moderna. Så okänd som Danmarks
äldre vitterhet är hos oss, är det givetvis bra att få ett dylikt urval, helst det till bruk
för den stora publiken bjuder på kommentar och ordlista. Anbefalles åt biblioteken. F. V.
Duun, Olav. Juviksfolket. Övs. fr. no. landsmål av Thorsten W. Törngren.
Nst. 1924. 189 s. Hcedae. 5:25, inb. 6:75.
Att en s. k. intellektuell söker leva livet så att säga på egen risk är väl inte varken så
sällsynt eller märkligt med den överblick och självständighet, som studier kunna ge. Men att
det även bland allmogen finns originella, självständiga livskonstnärer med en egen på enkelt
sätt genomtänkt livsfilosofi, det får man se i denna utmärkta bok, om man inte visste det
förut.
Skådeplatsen är Västnorges fjordland. Där slog den förste »juvikingen» sig ner och gjorde
snart ett stort gott hemman av ett förfallet torp. Allt och alla måste vika för hans obändiga,
råa kraft. Och sådana voro »juvikingarna» alltsedan. Med björnstyrka röjde de sig väg och
togo sig själva rätt och mer rätt. Av vanligt folks samvetsskrupler och förskrämda spök- och
gasttro hade en äkta »juviking» ingen aning. Han skrattade åt allt »skrömt» och röjde »en
bred väg efter sig» i bygdens kompakta spökskräck. Men de voro därför inte samvetslösa; de
hade bära inte »de andras» måttstock. »Som karlar» ville de både leva och dö, särskilt det
sista. När Per d. y. skall dö och systern Asel ber honom bedja Gud om nåd för sitt liv,
säger han till släktens fortsättare, den fjortonårige sonen Anders, som är den döendes sista
glädje och tanke: »Nej. Jag vill inte. Jag vill hellre — — lida mitt straff. Vi är inte
av den sortens folk. Inte sant, Anders? Och rätt ska vara rätt. Jag vill dö med heder,
Anders.»
På yttersta omslaget står »roman». Ett bättre namn vore »folklivsskildring». Som sådan
är den äkta och står värdigt vid sidan av de största. Där finns både Den siste vikingens
havsbrus och kraft och Kristin Lavransdatters äkthet och djupa sinne för det urprimitiva i
människonaturen. — En betydande tillgång för den unga norska landsmålsdiktningen. G. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
