Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - H. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Reymonts stora prosaepos om bönderna i den polska byn Lipce tyckes vara en allsidig och
uttömmande monumentalmålning av folkliv, typer och natur. Det är, som synes, på ett lyckligt
naturligt sätt indelat efter årstiderna i fyra delar, vilka avrunda sig till ett helt. »Hösten»,
vars översättning utkom redan 1920, är förut nämnd i Biblioteksbladet.
I »Vintern» har den gamle dryge storbonden Boryna gift sig med byns skönhet Jagna, som
emellertid älskar hans son, den bortjagade Antek. Katastrofen, då deras brottsliga kärlek upptäckes,
är den ena medelpunkten i »vinter»-boken; den andra, hur Lipces bönder mangrant
gå ut att värja sin skog, som godsherrn sålt till judarna och som dessa låta fälla. För övrigt
är boken full av vintertidens mörker, nöd och lidanden för de fattiga, av passionens lycka och
kval, av katolsk innerlighet och legendpoesi vid sidan av hård verklighet.
»Våren» skildrar de bedrövliga följderna av böndernas tilltag att värja sin skog: de fängslas
och bortföras för en lång tid och lämna de stackars kvinnorna och barnen åt deras nöd.
Men den innehåller också jublet, när de komma åter ur fångenskapen. Människoskildringen
når högt i teckningen av Jagnas ohjälpligt polygama väsen. Med lyrisk kraft målas vårlandskapets
skönhet i alla dagens stunder, och slutscenen, då den myndige Boryna dör ute på sina
marker, med vilka hans väsen hör intimt samman, är ett poem.
»Sommaren», cykelns sista del, avrundar skildringen med skördetidens jubel och rikedom
efter vårens fattigdom. Naturlyriken når stundom högt och människorna möta i nya situationer;
böndernas mer eller mindre passiva motstånd mot överhetens skattläggningsförsök tecknas,
idealisten Roch, en äkta slavisk typ, efterhålles av myndigheterna, Jagna dömes för sin vidlyftigt
erotiska natur av hela byn — och trots allt verkar hon ej osympatisk. Hennes hårda öde
mitt under skördetidens jubel ger slutintrycket, en effektfull kontrastverkan.
Reymonts »Bönderna» lider av en omständlighet, som emellanåt gör den trögläst och tung.
Detta sammanhänger med författarens utomordentliga kännedom om sitt ämnes alla detaljer, de
polska böndernas hela liv. Människoskildringen är ytterst pålitlig och vederhäftig, och stundom
får diktaren in dramatisk spänning i det eljest tröga förloppet. Ett epos är det av mått, som
åtminstone göra Nobelpriset begripligt. F. V.
Ring, Barbra. En man. Övs. fr. no. av Runar Schildt. A. B. 1924. 266 s. Heeda. 4:50.
»En man» är historien om en ensam och fattig pojkes vandring per aspera ad astra, om
lians jobbartur under krigsåren, hans s. k. kamp (den man för övrigt ganska sällan skönjer)
mot de dåliga sidor i sin natur, som han omväxlande skyller på moder och fader, och slutligen
hans föga övertygande »seger», när han slungar sina sista slantar i gapet på sin f. d. älskades
far, sin egen gamla fiende, för att rädda denne undan en ekonomisk krasch. Ämne och komposition
ha sina likheter med Johan Bojers »Den store Hunger», fast betydligt både svagare
och krassare behandlat. O. Wbg.
Service, Robert W. Bluffmakaren. Övs. [fr. engj av Ture Nerman. Tiden
1925. 316 s. Hcee. 3:—, inb. 4:25.
Hjälten är en i sig själv förmögen framgångsrik amerikansk författare av »short stories» i
den populära genren, som i äckel över sin lättköpta ställning flyr över till Europa för att fattig och
okänd börja på nytt och försöka slå igenom med något värdefullare. Givetvis blir hans nya
produktion den gamla lik och samma publiksuccés blir småningom åter hans lott. En med
talangfull nonchalans hopkommen förströelsebok utan annat värde än stundens. L. R.
Suolahti, Olli. Don Ossians baskiska resa. En historia från spanska Biskayakusten.
[Övs. fr. fi.] Å. & Å. 1924. 249 s. Ill. Hceua. 7:50.
Förf., som hittills nöjt sig med att lägga vår världsdel — och dryga delar av andra —
för sina fötter, där han dragit fram såsom tolkare av finländsk vislyrik och mästare på
den gamle Wäinömöinens instrument, kantelen, har genom föreliggande litterära förstlingsarbete
velat samla en ny lager till de redan vunna. Som konstverk lider hans skildring av en viss
tyngd, eller rättare brist på smidighet i komposition och utförande. Bokens hjälte är en kulturtrött
författare, som hamnar nere i en liten stad i Baskiska provinserna, där han snart växer
in i ett herde- och fiskareliv, som leves betydligt närmare den oförfalskade naturens eget
hjärta, än vad fallet är med tillvaron ute på de stora kulturstråken. Hjälten är emellertid
skäligen kontur- och intresselös. Bokens värde ligger däri, att den riktar vårt vetande om det
intressanta baskiska folket, vars vilda bergland och egenartade språk tycks i rätt hög grad ha
avskräckt litterära motivsökare. Vi veta tillräckligt litet om detta land och folk för att med glädje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
