Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - H. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man tycker sig ha läst något liknande någon gång förut. Denna sista variant skulle säkerligen
vunnit på att berättas i 313 ord i stället för på lika många sidor. B. Å.
Burnham, Clara Louise. Juvelen, (Jewel.) Övs. [fr. eng.] av Karin
Jensen, f. Lidforss. Fah. 1926. 323 s. Hcee. 5:50.
»Juvelen» är en liten tös, som är Christian-scientist. Hon kommer till sin gamle farfars hem,
där alla människorna gå omkring och äro sura, tvära och hatfulla mot varandra. Med amerikansk
fart lyckas det lilla slagfärdiga flickebarnet omvända allesamman och förvandlar denna
»Tvedräktens boning» till ett »Fridens hem». Allt slutar på det lyckligaste sätt. Då boken är slut känner
sig även läsaren lycklig, framför allt därför att tendensen, som emellanåt hotar att sticka fram
alltför ohöljd, ej helt fått bukt med den humor varmed åtskilliga personer och episoder i boken
tecknats. Att översättningen är formfulländad, behöver ju knappast påpekas. S. L.
Capek, Karel. Krakatit. [Övs.] fr. tjeck, av Ruth Wedin Rothstein. H. G.
1926. 328 s. (Den nya romanen.) Hcemd. 5:—.
Capek, som vunnit en viss världsryktbarhet med det utopiska »kollektivdramat» R. U. R.,
behandlande fabricerandet av människoliknande varelser, laborerar även i denna roman med
naturvetenskapliga »uppfinningar», närmast på sprängämnesområdet. Han är odisputabelt en
ordets konstnär, äger en fenomenal fantasi och uppfinningsrikedom och en stil, vars expressivitet
och flämtande hets fångar läsaren som i en gastkramning. Och dock lämna hans böcker en på
något vis otillfredsställd. Det är för mycket av bisarreri i dem. Och dessutom förstår man
egentligen inte, vad det hela skall tjäna till. Han har ingenting av Wells’ sociala patos och inte heller
något av Jules Vernes lust att brottas med olösta naturvetenskapliga problem. Han är inte
karaktärsskildrare och inte problemdiktare. Är han, när allt kommer omkring, endast geschäftsmakare? B. Å.
Chamisso, Adelbert von. Peter Schlemihls sällsamma historia. Övs. [fr. ty.] samt
med inledn. av Olle Holmberg. Nst. 1926. 154 s. Ill. Hcef. 3:75, inb. 4:75.
Denna poetiska och djupsinniga historia — en av den tyska romantikens pärlor — utkom
1814 och blev snart känd och läst över hela världen. Peter Schlemihl — det hebreiska ordet
»schlemihl» betyder olycksfågel — hör till de odödliga diktgestalterna, han har något på en gång typiskt
och sällsamt i sin uppenbarelse, som verkar lika fängslande nu som för hundra år sedan. I den
nya översättningen är den ton av eftertänksamhet, ironi och lätt svårmod, som utmärker
Chamissos berättelse, på ett utmärkt sätt tillvaratagen. Sagan om Peter Schlemihl kan läsas av både
barn och vuxna, men senteras bäst av de senare. A. W—n.
Flaubert, Gustave. Madame Bovary. Övs. [fr. fra.] av Kjell R. G. Strömberg.
A. B. 1926. 476 s. Portr. (Världslitt. 50.) Hcej. 6:50, inb. 11:—.
Madame Bovary, Flauberts mästerverk, utkom 1857 och bildar epok i 1800-talets romanlitteratur.
Vad som utmärker den är den vetenskapligt noggranna observationen och den klara, kyliga
analysen av en kvinnas karaktär och utveckling, en kvinna som går under på grund av sin
romantiska, verklighetsfrämmande läggning. Romanen, som i ovanlig grad är befriad från allt oväsentligt,
hör till de verk som tiden inte biter på. Strindberg tänkte översätta den vid mitten av 1870-talet.
En av Ernst Lundqvist verkställd översättning utkom 1883; denna för sin tid goda tolkning har nu
reviderats av Kjell Strömberg, som också tillfogat en kortare inledning. A. W—n.
Galsworthy, John. En fejd. Noveller. Till sv. [fr. eng.] av Agnes Byström-Lindhagen.
Sv. andelsf. 1926. 283 s. Hcee. 5:50.
Dessa noveller ge uttryck åt den förmörkade syn och känsla av främlingskap, som gripit
Galsworthy i efterkrigstidens andliga atmosfär. Konstnärligt stå de emellertid knappast på höjden
av vad han kan åstadkomma. Hans motiv närma sig ibland det obetydligas gräns, och som en
fara lurar nog en viss brist på verklig anspänning och konstnärlig koncentration. Dessutom
förefaller det mig, som om han inte riktigt behärskade »konsten att sluta stycken», något som ju är
en större nackdel i en novellsamling än när det gäller en roman. Det är sant, att han kan vinna
utsökta effekter med sin egendomliga teknik att låta temat klinga ut i ett oupplöst, dröjande ackord,
och det är mycket möjligt, att det ligger en medveten estetisk åskådning till grund härför. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
